Recension

: Undantagen
Undantagen Mats Kolmisoppi
2012
Norstedts
9/10

Angeläget (klass)hat

Utgiven 2012
ISBN 9113041878
Sidor 181

Om författaren

Fotograf: Mattias Pleijel

Mats Kolmisoppi, född 1976, är uppvuxen i både Norge och Sverige. Han debuterade år 2001 med novellsamlingen Jag menar nu, som fick lysande kritik i bl.a. Dagens Nyheter och blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris samma år. 2008 kom romanen Bryssel. Han skriver också kulturkritik.

Kolmisoppi på Norstedts – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

Andra novellen landar rakt i vårens klasshatsdebatt. Att svälta ilskan heter novellen, och berättarjaget rör sig i bil från Skåne upp mot Halland. När han passerar den välmående Bjärehalvön rinner det över:

En önskan om brand och fasansfulla skrik i natten. Gator fläckade med avföring, blod och krossade käkar och ruttnande lik. Jag vill bomba Båstad. Bortom igenkänning. Sedan spärra in eventuella överlevande i burar, frakta dem längs landets vägar, visa upp dem på marknader. Sälja av dem som slavar till högstbjudande. (s 20)

Och några rader senare:

Det är pubertala fantasier. De säger mer om mig själv än om någon annan, och så vidare. (s 20)

Det avslutande ”och så vidare” är såklart ett sätt att påstå att detta osägbara hat – det som Jens Liljestrand menar att man inte bör applådera på Dramatens poesifestival – ingalunda är uttömt genom att man lägger hatet på individnivå och gör det till en privatsak.

Några sidor tidigare i samma obehagliga, fantastiska och sanna novell:

Jag tänker: Var kommer allt det här hatet ifrån? Och en gubbröst från ett prosaseminarium ropar irriterat och självrättfärdigande tillbaka: Inifrån! Det kommer inifrån! (15)

Och har vi inte här en av stridslinjerna i klasshatsdebatten? För vissa kommer alla våra känslor och tankar inifrån och bör därför skämmas för vår önskan om att bomba hela Båstad. Varför skulle vi vilja bomba Båstad, dom är ju människor precis som vi?

För andra är det lika självklart att allt kommer utifrån, individen är en mötespunkt för samhällets alla olika sammanhang och strukturer. Vår önskan att bomba Båstad blir ur detta perspektiv en fingervisning om vilken plats vi har i den övergripande samhällsstrukturen och visar samtidigt att något – åtminstone om vi är demokrater och vill att alla ska vara delaktiga – inte är som det skall.

Detta är bara ett av många frågekomplex som vänds och vrids på i Kolmisoppis svårt samtida novellsamling Undantagen. Jag tror titeln syftar på dels att de flesta noveller handlar om människor som tycker sig ha kommit på undantag, som inte riktigt räknas. Men samtidigt tror jag den säger: vi är alla undantag, ingen är lik den andre, det finns inget ”vi”, inget ”dom”.

Det påstås ibland att om man vill skriva samtidslitteratur så måste man ha örat mot gatan, man måste ha koll på samhällets puls. Detta tänk skapar romaner fyllda av uppräkningar av sånt som media för tillfället tycker är samtida.

Viktigare är, tror jag, att man måste vara litterär för att vara samtida. Man måste förstå – eller ha en vision – av hur det stora hänger ihop med det lilla, hur världssvält på tv och godnattsagor för barnen existerar i ett och samma liv. Just ett sån överlagring av olika perspektiv är Kolmisoppi bra på. I förra romanen, Bryssel, tycker jag ibland det blev för mycket litteratur, men här funkar det oftast oerhört bra.

I en novell står berättarjaget framför olivoljehyllan på ICA:

Jag intalar mig att jag måste ha just den här ekfatslagrade olivoljan från Livorno. Men drabbas i samma ögonblick av ett stort självförakt. Jag står framför oljehyllan och väljer mellan olika flytande fettsammansättningar som ska smörja stekpannan. ”Pappa”, säger Janne och rycker, ”kan vi gåååå snart eller?” (92)

Och någon sida senare står han kvar vid hyllan:

Jag borde lära mig mer om oljornas egenskaper, gå på oljeprovning och lära mig skilja smakerna åt. Det är en medelklassig tanke som ska skäras ur köttet med rostiga bajonetter på ett slagfält (93)

På det här sättet skulle jag kunna fortsätta att citera ur de olika novellerna, det är mycket av texten som ekat inne i mitt huvud de senaste veckorna. Både innehållsmässigt, vad personerna gör och tänker. Men också stilen: hur gör Kolmisoppi för att skapa den här läsupplevelsen?

Min enda invändning är att jag alltid tycker det är svårt att läsa samlingar där novellerna har ständigt nya huvudpersoner i nya sammanhang. Var femtonde sida måste man börja om från början med ett helt nytt litterärt universum. Jag har aldrig gillat den typen av läsning. Novellsamlingar gillar jag bäst om det är ungefär samma personer på ungefär samma platser i text efter text.

Men om man bara tar en paus mellan novellerna så vill jag säga så här: Det är en riktigt bra bok Kolmisoppi skrivit. Det är angelägen litteratur. Läs den.

Kettil Johansson

Publicerad: 2012-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-17 10:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4813

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?