Det som också var sant är Sara Wibecks debut. Det är nio korta noveller med ett spänstigt och rikt men vardagligt textspråk. Språket gör novellerna lättlästa men med detta sagt är inte innehållet banalt, tvärtom. I det enkla bor det svåra i det här fallet för det är en konst att få till de känslor och situationer som Wibeck berör utan att skriva dem rakt ut i text. 

Vardagsbetraktelserna och reflektioner i novellerna sker ofta från kontorsmiljön och språket har ett härligt flow. Novellerna inleds ofta med att allt är som vanligt men så händer något som skapar någon typ av friktion – ångest, glädje, tristess. 

Den första novellen berör känslan av att uppleva en annan dimension. En person får en förnimmelse under ett träningspass av något större än den värld vi ser med blotta ögat. Att det finns något bortom den verklighet vi är i nu.

I en annan novell mötet vi mannen som utsetts till grillexpert på kontoret utan att egentligen kunna grilla. Han som känner sig mindre än halv eftersom hans livskamrat dött. Allt detta sker i tysthet, ingen på hans jobb vet. Ingen frågar om just det utan alla nöjer sig med grilltipsen. För grillar man har man ett vanligt liv…  

Novellerna känns filmiska och jag ser tydliga bilder framför mig när jag läser. Jag upplever ibland att texten är som ett manus. 

Jag upptäcker efter en stunds läsning att flera av personerna i respektive novell hänger ihop och är en del av en större helhet. Jag försöker lägga pusslet mellan grillmannen, administratören på kontoret och mannen i det bättre villaområdet med fru och välartade barn. 

Wibeck använder sig av sammansatta ord som finkaffe och finvilla och det känns nyskapande och befriande att författaren hittat sin egen tonalitet. 

Novellerna ligger kvar länge hos mig efter läsning. Vad är det då som fastnar så? Jag tror att Wibeck lyckats med konststycket att fånga bitar av personernas själ och det får mig att tro att mycket är baserat på en verklig vardag. Om det är sant eller inte… Det kan bara Sara Wibeck svara på.