Ett väderombyte kan omvandla landskapet över en natt. Gården, gungorna och buskarna kan få täcken som förvandlar deras utseenden. Bland mina vuxna bekanta finns både snöälskare och snöhatare. Sannolikt finns också barn som inte är så väldigt förtjusta i snön.

I bilderboken Det snöar, Björn vaknar morgonpigge Anka och upptäcker att snön täcker hela landskapet. Anka rusar ut till grannhuset där Björn bor och hojtar in genom badrumsfönstret att de måste gå på upptäcktsfärd. Men Björn meddelar kort från badkaret där bubbelbadet värmer: ”Glöm det, Anka. Det är aaaaaalldeles för kallt ute.” Likväl lyckas Anka övertala Björn att komma ut.

Berättelsen om grannarna Anka och Björn rymmer en rörelse som påminner om en gungbräda. Anka har sitt fartfyllda driv och kommer med förslag på vad man kan göra ute i snön. Björn protesterar envist och denna växling gungar fram och tillbaka.

De rena bakgrunderna, enkla illustrationerna och de klara grundfärgerna har sin charm. När Björns röst kläs i bokstäver sker det med ett svällande typsnitt, som för att gestalta den muskulösa kroppen som innehar kraftiga röstresurser. I Ankas fall har bokstäverna en tunnare form.

Björn och Anka är tydligt förmänskligade i och med att de bor i varsitt hus av traditionellt snitt. Anka har sin röda mössa och röda halsduk virad om sig. Och när Björn kliver ut är han iklädd en orange-gul badmössa och en våt badhandduk i samma färgnyanser.

I mötet med det förändrade landskapet uttrycks ingen ytterligare dimension. Det hela kretsar kring dessa två individer och hur de reagerar på utomhusmiljön som täckts av snö. Naturen är till för dem som lekredskap, men ingenting i bildtekniken (eller orden) visar att någon stannar upp eller förundras.

Allt som allt verkar Det snöar, Björn vara en bok om samspelet mellan två olika personer. Emellanåt belyses lite tjat och motrepliker som kan höras av en trött människa som närmar sig puberteten. Den känns lättsam och med högläsning kan nog dialogen bli lite kul.

Slutet får mig att tänka på klassikern från 1897 Sagan om den lilla, lilla gumman. Barnböcker får gärna ha slut som väcker ytterligare frågor, vilket båda böckerna gör. Små barn har tillgång till ett varierat register av tankar och känslor – något som är fascinerande att upptäcka i kontakten som överskrider generationsgränserna.