Recension

: I slutet borde jag dö
I slutet borde jag dö: Gränsprosa Hannele Mikaela Taivassalo
2020
Förlaget
8/10

Den ena måste dö

Jag tycker om små böcker. Det är något med det lilla formatet som känns anspråkslöst och intimt, samtidigt som innehållet kan vara nog så uppfordrande. Här är den begränsade ytan fylld av svarta plumpar, en revbensbur och en inspärrad liten fjäril. Så det är det yttre som fångar mig först, därefter titeln: I slutet borde jag dö. Definitivt uppfordrande.

Det handlar om otrohet, om att älska en gift man, att vara den andra kvinnan och att inse att det inte räcker. Att det tidvis underbara i slutänden tär och trasar sönder, faktiskt så mycket att döden ter sig som det enda rimliga alternativet. Döden för kärleken eller döden för den som älskar. Det är minnen och drömmar, försök att förstå sig själv och att skriva sig ur det som är – och att skriva sig in i en tradition där Goethes Werther är centralgestalten.

Gränsprosa är undertiteln eller beskrivningen. Prosa på gränsen till lyrik, prosa om ett gränstillstånd. Det är korta avsnitt, ibland några sidor, ibland bara några rader. Ibland försedda med en rubrik, ibland inte. Det är inte konsekvent men känns ändå mycket medvetet.

Texten är fylld av frågor och språket är enkelt samtidigt som det är annorlunda och frammanar nya sätt att se på saker, som skärande precisa formuleringar som belyser ojämlikheten i relationen:

Han hade sagt: jag älskar dig.
Han hade sagt: jag kan inte lova någonting, och kan inte ge just något alls.
Han tyckte att det var ärligt. Den sortens naiva hänsynslöshet. Det finns många blinda punkter i ärligheten.
Jag kan inte lova någonting. Och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.
Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

Berättarjaget är en kvinna som påminner om författaren utan att jag egentligen vet något om henne. Kanske tolkar jag det så för att det känns så nära, så självupplevt, kanske också för att skrivprocessen är så central i handlingen. Vissa avsnitt handlar inte heller om ”jag” utan om ”hon” i en egen inre perspektivväxling. Samtidigt känns det inte viktigt vad som eventuellt inte är fiktion, eftersom det handlar så mycket mer om hur det som sker, eller har skett, skildras.

Ibland tänker jag plötsligt på den andre, den som
inte är du, och känner längtan.
Vad jag längtar efter är svårt att veta.
Jag kanske längtar efter honom.
Jag kanske längtar bort från dig.
Jag kanske längtar efter att vara någon annan
någon annanstans.
Just nu önskar jag att jag vore i hans famn;
jag längtar efter att vara någon som är i hans famn.
Det känns plötsligt så kravlöst, lugnande.
Som att inte behöva vara på väg bort
hela tiden,
som att få vara någon som får vara kvar.
Som att verkligen få vara.

Det är sorgligt och vackert, anspråkslöst och anspråksfullt. Det är brutalt men också med spår av svart humor. Det är kärleken och döden och att ta sig igenom det.

Saga Nordwall

Publicerad: 2021-02-08 00:00 / Uppdaterad: 2021-02-07 21:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8372

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?