Recension

: Violencia och hennes far
Violencia och hennes far Lina Hagelbäck
2015
Brombergs
6/10

Fastlåst i ilska och gamla sår

Utgiven 2015
ISBN 9789173376457
Sidor 149

Om författaren

Lina Hagelbäck är född 1971 och bor i Stockholm. Hon har också en fil kand i spanska och litteraturvetenskap och har publicerat dikter i flera litterära tidskrifter och antologier. Hon arbetar som frilansjournalist och skriver mest för tidskriften Karavan. 2013 debuterade hon med prosalyriska Violencia, som fick god kritik och blev nominerad till Borås tidnings debutantpris.

Sök efter boken

De innersta, destruktiva motiven hos henne förblir oklara. Hon saknar känsla för gränser och kan inte berätta om sina trasigaste år. Katastrofen andas henne alltid i nacken. Hon är utom sig inom sig, störtar stilla, förförd av tanken på att helt försvinna. Men då och då strömmar hon av sorgfri lava, strålande spegelbrus, glittrande extas. Hon är lika oemotståndlig som outhärdlig, lika hård som varm.

Så lät det i Lina Hagelbäcks debut från 2013, där vi fick stifta bekantskap med Violencia, den oemotståndliga och outhärdliga. Hon som aldrig kan bli kvitt gamla sår utan lever livet i ständig kamp. Det är allt igenom tärande sorg, eller vansinnig ilska.

Som många andra med sår från barndomen har Violencia blivit en figur med taggarna utåt. Svår att komma nära, svår att leva med. Jag ser dem ofta omkring mig, just dessa av sig själva så upptagna människor, som inte kan gå vidare, som inte kan skapa sig lycka och harmoni, för att de aldrig har upplevt det tillståndet, de vet inte vad de ska efterapa. Violencia har en far som söp och slog. Och sedan lämnade henne och försvann, blev den mörke fadern som hon ständigt måste återvända till. Violencia och hennes far börjar med en postförsändelse från Bukarest. En låda med dikter skrivna av Violencias far, Esra, skickade av en barägare som haft honom som trogen kund.

Eller nej. Egentligen börjar boken med ett förord av Lina Hagelbäck. Om hennes egen far, och hennes relation till honom.

Jag ville hjälpa honom med diktarbetet men tänkte ”så småningom”. Det var en fruktansvärd chock att han dog så ung: 64 år. (…) I föreliggande bok har jag arbetat med och tolkat en skärva av hans dikter. (…) Med emfas vill jag säga att Esra inte är ett porträtt av Jösta. Det vore att förvränga min fars karaktär, förfela hela hans personlighet. Han var en varm människa till skillnad från gestalten Esra. Aldrig våldsam.

Det här förordet gör mig mest konfunderad. Varför finns det med? Varför inte på slutet av boken istället, så att det slipper färga hela min läsning? Och om det nu inte är den verkliga fadern som blivit porträtterad: varför då skriva ett sådant porträtt? Nej, det hela förbryllar mig. Det är som att Esras karaktär blir mindre av att han tilldelas alla dessa negativa sidor på en och samma gång. En far kan varken vara enbart ”varm” eller ”våldsam”.

Boken igenom använder sig Hagelbäck av de dikter som alltså är skrivna av hennes egen far. Det borde tillföra en tyngd. Men jag har ju blivit ombedd att läsa boken inte som självbiografisk, utan tvärtom, som fiktion? Diskussionen kring var gränsen mellan verklighet och fiktion egentligen går kan förstås vara intressant och meningsfull att föra. Men Lina Hagelbäck skriver vacker poetisk prosa, som ofta inspirerar med sina ny-associationer och förmågan att hitta det där drastiska, dramatiska sinnelaget, som ständigt trippar mellan återhållsamhet och alldeles för mycket. Den självbiografiska aspekten är ett lager jag kunde klarat mig bättre utan.

Första delen handlar om Violencia och hennes liv i huset där hon bor. Hon är visserligen, som jag skrivit, sårig och fastlåst i det mörka. Men hon kan också konsten att vända detta utåt. Det är en intressant diskussion, denna om ilskan. Hur skrämmande och farlig den är när du ser den hos andra personer; Violencia går omkring och läser dikter av sin far och minns hans temperament och utbrott. Och samtidigt är hon oförmögen att se hur samma gener flyter i henne, manar fram frätande lava ur fingrarna och får även henne att gå över gränser. Döda. När det gäller Violencias ilska exotiseras och glorifieras den. Medan fadern enbart fördöms. Delen om henne får mig ofta att tänka på Barbro Lindgrens Loranga. Han som gör precis som han vill, aldrig räds att trampa på andra för att få sin vilja igenom. Och där berättelsen som sådan också gör precis som den vill; vindlar oförutsägbar, initiativrik och crazy. Och samtidigt är det så stillastående, med mycket tillbakablickande. En förkärlek för att återge istället för gestalta.

Violencia blev nominerad till Borås tidnings debutantpris, och det utdrag jag citerade inledningsvis läste jag i antologin Hallon och bensin som Brombergs gav ut ett år tidigare (så det är möjligt att det omredigerats i den slutgiltiga versionen). Jag blev genast förtjust i Lina Hagelbäcks språk då, så förtrollande vackert. Hon rör sig i gränslandet mellan prosa och poesi. Jag är inte lika förtrollad nu. Hagelbäck tar då och då snedsteg ut i det alltför enkla, som hotar bli banalt och klyschigt. Det är en svår balansgång; samtidigt som jag kan uppskatta modet att våga, föds också tvivlet: är detta verkligen bra?

I andra delen av boken får vi stifta bekantskap med Esra, den väldige fadern. Berättelsen blir genast mer händelserik. Som en Evert Taube traskar han runt på Sicilien, med flaskan i ena handen och gitarren i den andra. En sann bohem, en ståtlig man med känslor, som vet hur illa han gör andra människor, men inte kan låta bli. Är det bekant?

När de äntligen möts väntar jag mig en förändring. Att de ska se varandras likheter, mötas i sina brister, ja, jag väntar mig ett bråk som kan leda vidare, kanske till kärlek. Eller till någon form av utveckling. För Violencia behöver det. Jag tror det är därför jag i all oemotståndlig galenskap har så svårt för henne som karaktär. För att hon är en av alla de som bär sin sorg som en sköld, aldrig glömmer och aldrig förlåter. Och hon utmanas inte heller av Hagelbäck, så hon kommer aldrig riktigt vidare. Bara vid något litet tillfälle bränner det till. Nej, Violencia berättar en saga i svart för det är den enda saga hon känner till. Och hur språkskimrande det än kan vara blir det utsiktslöst. Irriterande.

Långt senare, när jag lagt ifrån mig boken och börjat läsa annat, återvänder jag. Funderar över om hon har rätt. Är det så, att människor inte förmår sig att utvecklas förbi generna? Är Violencias drastiskhet ett förhållningssätt så gott som något, och är jag alltför obotlig optimist när jag dömer henne? Är det rent av att betrakta som feministiskt, detta att skildra kvinnans ilska som en icke ifrågasatt naturkraft, istället för problematisk? Säkert kan boken läsas annorlunda av människor med verkliga sår, och ett annat slags behov av igenkänningen. Men jag hade fortfarande önskat mig ett alternativt slut, där Violencia inte räds möta sina demoner.

Eller för en stund glömma bort dem.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-04-03 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-02 11:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6078

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?