Det är först en dialog. Ett slags ömsint prövande där två röster söker skrivandets innehåll. Allt är öppet. ”- Bara skrivandet kan rädda en.” säger en av rösterna. ”- Och inte ens det kan rädda en. ” svarar den andra. Eller? Redan här är gränserna otydliga. Vem är det som skriver eller talar? Och har skrivandet redan börjat eller är befinner vi oss fortfarande i ett förstadium. Och så fall – vad är det jag läser just nu?
Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen har tillsammans skrivit en diktsamling som går från det öppna mot ett rum där endast skrivandets egna villkor gälla. Skrivandet får leda sig självt, rösterna får vara det röster blir. Vem som har skrivit vad blir allt mindre intressant, eftersom det är uppenbart att i samarbetet, det växelvisa karvandet i skrivandets hålor, har något helt nytt uppstått. I min läsning framstår det som ett både smärtsamt och stärkande arbete som Hagelbäck och Nielsen har sysslat med.

Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.

Skrivandets rymd, som alltså tycks sträcka sig utåt och famla efter omvärlden samtidigt som det bara kan te sig på ett sätt. På vägen dit passerar texten olika rum – det är illusionsrummet, njutningsrummet, konjunktivrummet, Gervitzrummet, Cixousrummet, Bovaryrummet och så vidare. Kanske fastnade Hagelbäck och Nielsen extra länge i Marguerite Duras-rummet? När det en bit in i samlingen står ”Skrivandet är det okända./Skrivandet är det vilda brevet.” tycker jag mig åtminstone höra ekon från Duras och hennes återkommande resonemang om det vilda skrivandet. Att skrivakten i sin mödosamhet, också tar fram det fula, det sårbara, rädslorna och ynkligheten visar Hagelbäck och Nielsen också:

Hon hjälper mig att dra upp
sjögräs och alger ur halsen,
det pågår nästan ett dygn.

Jag gläds åt att Ömhetsmarker är en sådan sprudlande (ja!) samling, som till synes snubblar fram bland orden, prövar dem och landar – ömsom i det vackra (apelsinkaraffen, pistaschskogen, mjukvårdsnougaten), ömsom i något mer sprängande och oredigt (orkanvänskapen, blodboksnatten, monsunkuk).

Hagelbäck och Nielsen är sannerligen inte de första poeterna att utforska kollektiv dikt, men nog är de bland de första att göra det på ett så ömsint och öppet erkännande sätt, som om de mellan raderna ville säga till varandra: utan dig hade inte den här texten blivit till. Utan dig hade jag kanske skrivit något annat, men det hade aldrig sett ut precis såhär.

När det till sist (eller om detta hände långt tidigare, innan skrivandet ens började) blir dags att hitta en titel för fattarna, måste det vara en som lyser självklar, som inte lyser av någon annan än de två.

Låt mig få skriva i dina ord:
Rädsla är förutsättningen för kärlek.

Text, röster och sammanhang löser upp sig i varandra. Kanske går det att skriva bort rädslan för en stund.