Så sent som i april i år utkom Marguerite Duras mörkt myllrande roman Vicekonsuln på Lind & Co. Nu, en kort tid senare, ger Ellerströms ut både Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten – två tunna volymer att bära med sig överallt och återkomma till gång efter annan.

Horan på den normandiska kusten är hypnotiserande i sin korthet (29 sidor) och är snarare en essä än roman till formatet. Det är, som så ofta hos Duras, sommar och de heta dygnen omsluter texten och ger en särskild känsla av ickekontroll, både när det gäller Duras förhållande till skrivandet och det som sker utanför, vid sidan om och så småningom i det. Denna sommar, sommaren 1986, arbetar hon på det som senare ska komma att bli Blå ögon svart hår. Hon talar också om Dödssjukdomen, som hon har haft svårigheter att skriva en dramatisering av. En uppgift som hon efter ett tag ger upp efter att ha börjat om tre gånger och dikterat vad hon trodde var en perfekt dramatisering.

Jag hade återkommit till Dödssjukdomen, till dess själva grund som en text med tre röster, till dess bestämda och enhetliga form. Jag var urholkad i mitt innersta, jag hade blivit motsatsen till en författare. Jag var offer för en ödesbestämdhet från vilken jag försökt fly utan att lyckas.

Enhetligheten. Det ofria och ovilda författandet. Lögnen.

Så skriver hon dygnet runt i värmen medan Yann, mannen hon lever med, rör sig ut i nätterna, barerna. Han kommer sen hem och skriker. Skrivandet förlorar sin struktur. Våldet och skriken påverkar författaren så till den grad att hon måste avbryta den roman hon håller på med. I stället iscensätter hon ett skrivande för att avskärma sig, för att stänga ute Yann och hans vrålande. Orden och meningar bildar sig själva, bildar en text helt obunden till den planerade, men ändå, möjligen, närmare det som måste skrivas.

Horan på den normandiska kusten är i första hand en bok om skrivandeprocessen och hur den växelverkar med nuet. Boken står fint ensam, men kan med fördel sidoläsas med Duras Att skriva. I den skriver hon:

Jag tror det jag i allmänhet kritiserar böcker för är att de inte är fria. Man ser det i texten: de är fabricerade, de är arrangerade, reglerade, tillrättalagda skulle man kunna säga. […] Det finns ännu döda generationer som skriver pryda böcker.”

Länge leve det vilda skrivandet!