Recension

: Atlantmannen
Atlantmannen Marguerite Duras
2015
Ellerströms
8/10

Att panorera, att fokusera

Utgiven 2015
ISBN 9789172474017
Sidor 41
Orginaltitel L'Homme atlantique
Översättare Jonas Ellerström
Först utgiven 1982

Om författaren

Marguerite Duras är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare och har även arbetat med film och teater. Hon föddes 1914 i Gia Dinh i Saigon i dåvarande Franska Indokina (nuvarande Vietnam) och dog 1996 i Paris. Sin uppväxt skildrade hon 1950 med romanen En fördämning mot Stilla Havet. Andra kända verk är Älskaren (1984) och manuset till filmen Hiroshima min älskade.

Sök efter boken

Ni skall inte se in i kameran. Utom när det krävs av er.

Ni skall glömma.
Ni skall glömma.

Att ni finns till skall ni glömma.
Jag tror att det är möjligt att nå dithän.
Ni skall också glömma att kameran finns. Men framför allt skall ni glömma att ni finns. Ni.

Ellerströms förlag fortsätter med sina nytutgivningar av Marguerite Duras. Tidigare här på dagensbok har Anna Carlén recenserat Horan på den normandiska kusten. Atlantmannen är Duras djärvaste experiment. Boken är inspirerad av en film som spelades in på den franska atlantkusten 1981. Handlingen är en panorering: vi följer en mans vandring genom rum och korridorer i ett övergivet badortshotell, över terrassen och slutligen ner mot stranden. Låter det tråkigt? Inte alls.

Som vanligt när det gäller Marguerite Duras får vi så mycket mer än bara det vi ser. Även om detta verkligen är ett ärligt försök att enbart följa ett skeende. Att skriva som film, ett försök att panorera verkligheten. Det stora i Duras texter är ju just utvikningarna. Här filosoferar hon till exempel kring läsarens roll i läsandet, eller betraktarens för filmen, sinnenas roll för gestaltandet.

Ni frågar mig: Se på vad?
Jag säger, tja, jag säger havet, ja, just det ordet, framför er, väggarna framför havet, allt det som gradvis försvinner, hunden, kusten, fågeln under atlantvinden.

Lyssna till mig. Jag tror också att om ni inte såg på vad som visar sig för er skulle det märkas på duken. Och duken skulle tömmas.

Trädet som faller i skogen. Om ingen är där att fånga upp förändringarna av molekyler i luften, så hörs det inte. På liknande sätt behöver allt som skapas en mottagare för att verkligen existera.

Varje gång jag läser Marguerite Duras blir jag så himla inspirerad att skriva själv. Det finns ett tilltal hos Duras som gör läsningen härligt flyktig, och skapar en stark närvaro på samma gång. En oerhört stark röst som talar till bara mig, inuti mitt huvud.

Läs det inledande citatet igen. Det inleder boken, och jag valde det för att jag tyckte att det i viss mån sätter ljus på vår samtid. Det vi har så svårt med idag. Att glömma bort oss själva. I de sociala medierna som alltid påminner oss om att vi finns, att vi behöver ta ställning i frågor, att vi behöver skapa oss ett varumärke, visa att vi har det roligt, att det händer saker i vårt liv, vi, vi, jag, jag. Men för att se omvärlden, för att verkligen leva sitt liv, är det inte en starkare fokus på jaget vi behöver, det är jag övertygad om. En starkare känsla av närvaro uppbringas tvärtom genom att för en stund glömma att just du finns.

Om vi återvänder till handlingen: det handlar om en filminspelning. En skådespelare blir bara som mest levande när hen inte tänker på att hen agerar. Den där blicken utifrån (hur ser jag ut nu? Hur kommer publiken att uppfatta detta?), den måste i stunden försvinna, för så fort publiken/tittaren ser självmedvetenheten faller all trovärdighet, då ser vi också bygget. Att detta bara är på låtsas. Och det blir omöjligt för oss att förlora oss.

Atlantmannen kan läsas som en lång dikt. Som en filosofi över livets flyktighet och våra försök att fånga det. Som ett försök att fånga allt genom en enda panorering. En enda filmsekvens.

Som så ofta när det gäller Duras tar hon ett steg utanför historien och för in sin egen skrivandeprocess i berättelsen. Sin kärleksvånda, det hon själv går igenom. Det ger mer rum och sammanhang åt en text som annars möjligen löper risken att bli alltför lik scenhänvisningar. Om det ska kopplas samman med mannen som går genom rummet, det har jag faktiskt svårt att avgöra. Kanske är det okej att inte veta? Hur det än förhåller sig så breddar detta spektrat, och den text som enbart skulle återge en man som går genom olika rum och avslutar på stranden får möjlighet att bli så mycket mer.

En tanke är också att hon här återger en annan inverkan konsten har på oss, nämligen hur vi fyller den med vårt eget liv och därigenom gör den till vår egen upplevelse, färgade av oss. Om Duras tänker på en man som försvinner ur hennes liv, och ser på en man som försvinner genom ett rum; låt oss koppla ihop dessa scenarion för att ge mer styrka åt skeendet! Ett verk är en sak när det skapas av konstnären, men får nytt liv, nya betydelser, när det tas emot av läsaren.

Bokens format uppmuntrar till en lugn koncentrerad läsning, där vänstersidan hålls vit, texten är luftig. Och så tunn och fin! Ta med den till stranden och försjunk ett tag. Låt dig förföras, inspireras. Ha med en penna, för det kan finnas meningar som du vill stryka under och ta med dig.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-27 19:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6173

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?