I min bokhylla står ett antal Duras-titlar. Några olästa, i andra ligger bokmärket ett antal sidor in. Jag har något som skaver i mitt förhållande till Marguerite Duras, och när Att skriva kom såg jag min chans att förstå vad det är.

Inför att skriva denna recension kollade jag runt lite vad andra recensenter skrivit och fann att många behandlade Duras som person. Beskrev hennes hälsa, att hon delvis fick diktera denna hennes näst sista bok och att hon trots det skapade en briljant bok som behandlar livet, döden, skrivandet och smärtan. Många recensenter har beskrivit en lidande kvinna med whiskyn som reskamrat genom liv och text. Jag gissar att de i sin läsning ställt Att läsa i relation till Duras andra titlar i hennes författarskap. Den lyxen har inte jag att kunna fylla denna recension med.

Om det finns några saker jag finner viktigt i livet så är det döden, ensamheten, skrivandet och kärleken. Andra saker är förvisso också viktiga, men inte lika primära. Duras förutsätter i texten att skriva just om ensamheten.

Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilket skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva. När det förlorar sitt blod känner dess författare inte längre igen det. Framförallt får det aldrig dikteras för en sekreterare, hur skicklig hon än är, och aldrig bli läst av en förläggare i det stadiet.

Jag antar att hon menar en ensamhet inför sig själv. Ett sätt att göra sig ren inför ordet och ta emot den kreativa åder som endast kan anas när bruset från världen tystnar.

Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.

För mig personligen har skrivandet aldrig förutsatt en ensamhet. Jag har aldrig sett det som en bordun-ton inom mig själv att söka rätt på. Skrivande för mig är ett speglande och en tolkning av något ytterligare. Jag väcks ofta upp av ett stimuli; hänger kvar i detta flyktiga. Bygger vidare i det för stadga. För mig innebär skrivande en interaktion och ett sätt att förhålla mig till min omvärld. Jag förutsätter alltså textur och genklang för mitt skrivande.

Att läsa Att skriva börjar ge mig en förståelse för varför jag inte riktigt klickar med Duras. Våra ingångar i skrivandet är varandras motsatser, och visst måste textens avstamp sedan färga den ända till dess slut? Lite som spindeln och kräftan med sina skelett utanpå kroppen till skillnad från mitt som sitter inuti? Klart världen ter sig olika!

Jag måste säga att Att skriva är en njutningsfull läsning. En kollega. En lyrisk bok på strax över 100 sidor. Jag har gått med den i väskan i flera veckor. Det är ett samtal jag knappast för med Duras själv, men med mitt eget skrivande, mitt konstnärskap. Det vi har gemensamt är det blodiga allvar med vilket vi ser vårt skapande. Hur det förutsätts för vårt vidare leverne. Det handlar om renheten, om att se allvaret också hos den lilla flugans dödsögonblick, att ordet statuerar livet, men också döden. Det är definitivt och förtjänar att behandlas därefter.

Skrivandet kommer som vinden, det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat som passerar livet, inget mer, förutom det, livet självt