Kärleken av Marguerite Duras är en glest befolkad kortroman. I inledningen av berättelsen får vi träffa tre personer. En kvinna och två män. Den ena mannen har just anlänt till S. Thala, staden vid havet. Han ska komma att kallas för resenären. De andra två har varit här länge. Kvinnan väntar barn. Mannen med den intensivt blå blicken går av och an på stranden.

I Kärleken upphäver Duras det kronologiska berättandets logik. Texten är skriven i presens men jag får snart en känsla av att mycket av det som händer, redan tycks ha hänt. Upplevelser i nuet och minnen från en annan tid flyter ihop och blandas, på samma sätt som pölarna på stranden och floden vid S. Thala flyter ut i havet.

– Jag hade glömt er.
– Ja, det stämmer – hon avläser långsamt platsen – ni kom alltså till S. Thala för att ta ert liv, och sedan såg ni att vi fortfarande var här.
–  Ja.
–  Ni mindes.

Resenären har varit i S. Thala förut. När han återvänder är det förflutna fortfarande där. Här finns både den fysiska staden och minnena av en stad. Hotellets balsal där han har dansat ”vansinnig av lycka”. Måsarna. Havet. Breven han skriver men aldrig skickar: ”Kom inte hit, det är inte värt det längre.” Kriget som bullrar som av åska om natten. Det bombade kasinot. Den döda hunden på stranden. Sirenerna. Lukten av bensin och brandrök. Kvinnan, som aldrig fick hans brev, anländer en dag med två sorgklädda barn. Hans barn. Som aldrig ska få träffa honom igen.

–      Jag vill inte ha barn längre. [---]
–      Varför?
–      Jag vill ingenting längre.

Det är inte enbart olika tidsplan som smälter samman i Kärleken. Karaktärerna glider också emellanåt ihop. Blir en och samma person. Resenären och mannen med den intensivt blå blicken. Den gravida kvinnan och modern till de två sorgklädda barnen. Det går att läsa Kärleken som berättelsen om en man och en kvinna, om hur deras minnen av sig själva och varandra träffas och skiljs åt igen. Kärleken, i berättelsens titel, återfinns just i detta ständiga sökande efter den andre. Deras upprepade möten till synes oberoende av tiden och rummet. Den återkommande repliken. ”– Åh, ni kom”, som uttrycker att en nästan omöjlig förhoppning ändå gått i uppfyllelse. Duras ger dessa två en plats – S. Thala, med sin strand och sitt hav – där de fortfarande kan mötas genom sina minnen. Mannen och kvinnan blir till i S. Thala och S. Thala blir till i dem.

Hon avlägsnar sig, han ropar på henne. Han frågar:
– S. Thala, det är mitt namn.
– Ja – hon förklarar för honom, visar: – allt, det här, allt är S. Thala.

Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning. Det här är helt enkelt en text som ska läsas. När jag skriver om den, tynger jag ner Duras prosa med mina ord. Som om jag möblerade en luftig funkislägenhet med otympliga ekmöbler. Till berättelsens storhet hör att den går att läsa på många andra sätt än det jag skrivit om här. Och jag vill verkligen rekommendera alla att hitta sin egen tolkning.