Recension

: Sjömannen från Gibraltar
Sjömannen från Gibraltar Marguerite Duras
2010
Albert Bonnier förlag
7/10

En angenäm helhet

Utgiven 2010
ISBN 9789100116583
Sidor 350
Orginaltitel Le marin de Gibraltar
Översättare Ulla Bruncrona
Först utgiven 1952

Om författaren

Marguerite Duras är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare och har även arbetat med film och teater. Hon föddes 1914 i Gia Dinh i Saigon i dåvarande Franska Indokina (nuvarande Vietnam) och dog 1996 i Paris. Sin uppväxt skildrade hon 1950 med romanen En fördämning mot Stilla Havet. Andra kända verk är Älskaren (1984) och manuset till filmen Hiroshima min älskade.

Sök efter boken

Jag har en faiblesse för historier som är koncentrerade. Böcker som utspelar sig under en kort period, på ett och samma ställe, och där den enda utflykten från platsen är den som sker i tanken. Denna kärlek vet jag inte riktigt vad den beror på. Möjligen kan det ha att göra med att jag känner mig närmare huvudpersonerna på detta sätt. Genom att de inte förflyttar sig, och genom att de inte utför någon annan aktiv handling än att fundera över, och berätta, historier känns det som att jag kommer närmare karaktärerna, som att vi är på samma nivå. Att vi sitter tillsammans och fantiserar, berättar och funderar över olika saker. De får inte något övertag över mig, det blir inte en situation där det är de som agerar och jag är den passiva åskådaren, utan vi är jämbördiga.

Förmodligen är det lite därför som Marguerite Duras Emily L är en av mina favoritböcker. Jag älskar inte bara hur Duras spänner en sådan vacker och stor historia kring något så litet. Ett möte, inte ens det, men jag älskar också hur jag kommer nära paret som sitter och fantiserar, hur jag kan låtsas att jag sitter med och är en levande part av berättelsen.

Nu är det inte Emily L vi skall tala om, utan en annan bok skriven av samma författarinna: Sjömannen från Gibraltar. Egentligen har de inte så mycket gemensamt med varandra, men det finns ändå en likhet: en stor del av berättelsen utspelar sig på en andra narrativ nivå, vilket gör att Sjömannen från Gibraltar, precis som Emily L, till stor del bygger på att någon berättar historier, ibland rena fantasier, om omgivningen och tillvaron.

Är då Sjömannen från Gibraltar lika fantastisk som Emily L? Nej, absolut inte. Sjömannen från Gibraltar är visserligen en fin berättelse och ett trevligt tidsfördriv, men att jämföra den med Emily L är som att jämföra en festmåltid med havregrynsgröt. Det finns så mycket som stör i Sjömannen från Gibraltar, så mycket som får mig att sucka frustrerat. Den manliga huvudpersonen till exempel, som är en person helt utan egen vilja, helt utan kraft och förmåga att själv ingripa i sin tillvaro. För mig, som lever i en tid där man dagligen uppmanas att ta tag i sitt liv, forma sin tillvaro och fatta rätt beslut då det gäller allt från tandkrämsmärke till pensionssparande, är hans lojhet svår att förstå. Hur kan man bara undvika att handla?

Men även om den manliga huvudpersonen är svår att förstå sig på är den kvinnliga ditons val av honom som medresenär på den båt, som handlingen utspelar sig på, ännu svårare att greppa. Denna ogreppbarhet medför att jag inte riktigt kan ta hela historien på allvar, jag ser den helt enkelt inte som trovärdig. Jag kan inte se hur en kvinna som hon på båten kan få för sig att ta med vår viljelösa man på sin resa. Än mindre inleda en relation med honom.

Den stora behållningen med Sjömannen från Gibraltar är det som jag nämnde i inledningen, den historia i historien, som berättas i boken. Kvinnan på båtens historia. Historien, som hon själv berättar, spänner över hela kvinnans vuxna liv och den förtäljer saker som varför hon spenderar sin tid på havet, vem sjömannen från Gibraltar var, och varför hon söker honom. Skildringen är nästan sagolik och den bjuder in läsaren i berättelsen, låter henne ta del av händelserna och själv tolka vad som är på riktigt.

Och även om jag genomgående föredrar den historia som utspelar sig på den andra narrativa nivån, den där kvinnan berättar, kan jag inte låta bli att till slut även dras med i grundhistorien. Det blir liksom så då de båda berättelserna på något sätt smälter samman och bildar en inte helt oangenäm helhet.

Maria Carlsson

Publicerad: 2010-01-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 10:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3608

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?