Redan i första kapitlet återberättas en nyckelscen, där Lol V. Stein under en hel natt står som förstenad i kasinots balsal och iakttar hur Michael Richardson, mannen hon är förlovad med, dansar och låter sig uppslukas helt av den ömsesidiga attraktionen till en annan kvinna. Det är en slags smärtpunkt som sedan återkommer i texten på olika sätt. Hela händelsen blir ett icke-tema, ingen vill besvära Lol med att prata om hennes sammanbrott den sommaren.

När balanserar en människa på gränsen till galenskap och hur kan man veta med säkerhet att den gränsen har passerats? Vad bottnar en upplevelse av bristande verklighetskontakt i? Det är som att det uppstår glipor i texten, där det blir mycket utrymme för egna associationer.

Samtidigt som texten på ett plan är tydlig och detaljerad är den också undanglidande och svårgripbar. Inget är riktigt vad det först ser ut att vara. Vem berättar? Ur vems perspektiv får vi ta del av händelseförloppet? Detta växlar och det är inte alltid självklart vem vi följer.

Ett återkommande tema i boken är just det att följa efter någon, antingen i smyg eller genom att ge sig till känna men ändå behålla ett avstånd. Det är en vana som förenar två av bokens karaktärer. Men där finns alltid en tredje person. Älskaren som befinner sig på middag hos det äkta paret, väninnorna som dras till samma man. Hur kommer det sig att traumatiska situationer har en tendens att återupprepas? Vad är det som driver en människa att försöka återskapa en bekant situation, trots att det med all sannolikhet kommer att medföra smärta? En drift att skriva om historien, att själv inta en ny position?

Det finns en exakthet i de språkliga formuleringarna, också när språket bryter samman. Lol famlar ofta efter ord, oavslutade meningar blir hängande i luften.