En Duras skriven innan Duras fullt ut blev Duras. Men trots detta, en bra Duras.

I En fördämning mot Stilla Havet får vi läsa om de ungdomsår som på olika sätt återkommer genom Duras författarskap. Här möter vi den närmast helt galna modern, Joseph, den halvt galne brodern och Suzanne, den känslomässigt stumma och förmodligen galna dottern. De försöker överleva på en risodling som de tilldelats där – och alla vet detta – inget går att odla. Platsen är det av Frankrike ockuperade/kolonialiserade Indokina.

Om man är Durasfan är det svårt att inte fascineras. Här möter vi källan till stumheten i Durasland. Allt detta icke-sägande och icke-tänkande som är så karaktersistiskt för hennes författarskap.

Detta gäller inte minst den relation med Suzannes förste beundrade, den rike herr Jo, som dominerar första halvan av romanen. Herr Jo är trollbunden av denna tonåring som inte säger särskilt mycket och varken stöter bort honom eller låter honom bli hennes älskare.

Kanske ser vi i detta möte en nyckel till Duras romankaraktärers stumhet. Herr Jos far beskrivs som en intelligent man som trots detta inte förstår vad som är bäst för sitt eget barn: ”intelligensen har sina tankevanor som hindrar den från att lägga märke till sina egna omständigheter”(60).

Jag tror att Duras är djupt skeptisk till intelligensen. Människans intellekt, allt vårt pratande, det leder bara bort från oss själva. Först när vi tystnar och inte försöker säga vem vi är, först då visar det sig vilka vi är. Först när vi av olika anledningar inte längre kan föreställa oss, först då blir vi verkliga.

Andra halvan av romanen domineras av två skeenden. De hopplösa försöken att få in pengar för att förbättra sina omständigheter. Och barnens med nödvändighet grymma frigörelse och flykt från sin moder och det både ekonomiskt och känslomässigt fattiga liv de lever.

Jag tror en skillnad mot senare Durasromaner är att den psykologiska gestaltningen har konventionella drag. Huvudpersonerna följer en begriplig utvecklingskurva mot ett närmast nödvändigt och fullt begripligt slut. Också språket är mer konventionellt än i det senare författarskapet.

Detta kan ses som en brist. Men för den som inte läst Duras tidigare är detta kanske en styrka, kanske kan En fördämning mot Stilla Havet fungera som en ingång i författarskapet. En Durasbok mitt i mellan det konventionella och Duras.