Sommaren 1980 hade föregåtts av en vinter där Thomas Wassberg stakat pjäxorna av sig och Ingemar Stenmark haft osedvanligt bråttom ned till målfållan. Guld till båda, säkert var löpsedlarna nöjda och belåtna. Två marginalhändelser om man placerar dem i en vidare kontext, men det kollektiva medvetandet har selekterat bort svälten i Uganda, strejken i Gdańsk, situationen i Iran, terrorattentatet i Bologna, sovjetiska styrkor i Afghanistan. Men så är vi också duktiga på att förtränga.

Marguerite Duras befinner sig på ett hotell vid den franska västkusten. Visserligen är det inte vid en fördämning mot Stilla havet, men Atlanten är inte fy skam det heller. Hon har något motvilligt börjat skriva veckoliga krönikor för tidningen Libération. Hon blickar ut över havet, stranden, människorna och skriver. Dessa krönikor gavs sedermera ut som en samlad bok och har nu kommit i svensk översättning av Kennet Klemets på Ellerströms.

Havet är en uråldrig inspirationskälla. Vågornas svall, fiskmåsars skränande, ljudet, befrielsen, likgiltigheten, vassa klippor, mjuk sand med snäckskal och dolda glasskärvor, de mörka och oändliga djupen som slukar. Jag kan inte tänka mig att hennes tidningstexter har särskilt många motstycken i modern press. Hon väver på karaktäristiskt vis ihop omvärldsskeenden med betraktelser över vädret, semestrandet, den omöjliga kärleken. Ibland hopdiktat, alltid verklighetsnära.

Den hoppingivande strejken vid den polska hamnstaden som inte har få likheter med Göteborg återkommer hon till. Göteborgs stålfåglar med böjda nackar, containrar, spårvagnar och kullersten har jag själv närhet till, men istället utgör en parkering och några åtta våningar höga lägenhetsbyggnader min utsikt. Och havet inom mig är som vanligt lugnt. Att läsa om något är enklare än att tänka själv. Jag krystar av plikt fram att allt tycks upprepa sig och vi förblir de samma. Fast det där är när allt kommer omkring ett minne, ingenting annat.

Sommaren smyger sig på, pollenallergikerna gråter och jag hör någon sommarföraktare vräka ur sig att det är soligt och jävligt. Duras har rätt i att sol kan vara det samma som oföränderlighet, alltså leda. Själv anser jag att sol-, vatten- och sandbadande bara ger brännskador, blöta badkläder och finkornig sand mellan skinkorna. Bättre då att förbli inomhus och rota fram andra Duras-böcker ur hyllorna. För jag har fått mersmak.