Efter två år på New York Times bästsäljarlista har Angie Thomas debutroman The Hate U Give fått konkurrens av hennes andra bok, On the Come Up. Medan jag skriver den här recensionen nås jag också av beskedet att även denna ska bli film i regi av George Tillman. Har du inte både sett och läst The Hate U Give än, så gör det. De är fantastiska, både roman och film (fast ändå allra mest romanen) i sin egen rätt.

Förväntningarna är med andra ord stora på On the Come Up. The Hate U Give var en oerhört stark debut. Hur matchar man den? Hur vågar man, ärligt talat, ens försöka?

Fast så vet ju Angie Thomas också en hel del om mod.

Precis som föregångaren utspelar sig On the Come Up i det socioekonomiskt utsatta, mestadels afroamerikanska området Garden Heights, handlar om en ung tjej och om att göra sin röst hörd. Det finns en mycket medveten tanke med det. Alla svarta tjejer i utsatta områden är inte desamma, har inte samma förutsättningar, personligheter eller drömmar. Så klart.

Bri har till exempel inte samma sociala skyddsnät som Starr ändå hade. Hennes pappa är död, han blev skjuten i ett gängbråk, hennes mamma har tagit sig ur ett tungt missbruk, hennes bror har en universitetsexamen med högsta betyg, men lyckas ändå inte få jobb annat än på den lokala pizzerian. Familjen lever på marginalerna, minst sagt. Själv drömmer Bri om att rappa, och hon är bra. Riktigt bra.

Inte minst därför längtar jag efter filmatiseringen. Jag vill höra hur det här låter (även om man kan få ett litet smakprov när författaren själv rappar ur boken på YouTube). Jag vill höra det på riktigt, känna stämningen när de battlar, höra publikens vrål.

Hiphopen är en dröm som kanske skulle kunna bli verklighet för Bri. När så hennes mamma utan förvarning förlorar jobbet blir det där hoppet något mer. Det blir en nödvändighet, sättet hon skulle kunna rädda sin familj på. De har inga marginaler kvar.

Och visst finns det folk som vill hjälpa Bri att slå igenom. Frågan är bara till vilket pris? Vem de vill att hon ska vara?