1996 hade jag inget sommarjobb och inga andra storstilade planer heller för sommarlovet. För att veckorna inte skulle kännas helt bortkastade föresatte jag mig att läsa en rad klassiker; på listan fanns bl.a. Homeros Iliaden och Odysseen, James Joyces Odyssevs och naturligtvis Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag läste verkligen en hel del den sommaren men jag var ändå inte nära att ta mig igenom mitt läsbeting och vad gäller På spaning strandade jag efter I skuggan av unga flickor i blom, det som var andra delen i min pojkväns pocketutgåva.

När jag studerade litteraturteori och vi i samband med strukturalismen läste i Gérard Genettes Narrative Discourse. An Essay in Method om uppbyggnaden av På spaning (analepser! prolepser!) kände jag att jag verkligen ville läsa den men det blev inte mer än så, förrän jag gjorde ett nytt försök ett antal år senare. Eftersom jag glömt så mycket började jag om från början och kom ungefär lika långt – att gravidtrött läsa Proust på pendeltåget tidiga morgnar är inte precis optimalt. Men jag tycker om Proust, jag tycker om På spaning och jag älskar att befinna mig i den värld som manas fram. Det är bara det att den kräver en tid jag inte känner att jag har, en vilopuls jag aldrig når ned till.

En sommar med Proust är en liten antologi där åtta författare, tillika Proustkännare, skriver om olika aspekter på framför allt På spaning men också Prousts liv och dikt generellt och hur det förra gestaltas i det senare. Ursprunget är en serie radioprogram som sändes sommaren 2013 lett av redaktören Laura El Makki, och den tänkta läsaren är såväl den som tycker att På spaning är en bok man borde läsa som den som redan läst och älskat detta verk. Naturligtvis är tiden (av Antoine Compagnon) ett väsentligt kapitel men andra teman är personerna (Jean-Yves Tadié), Prousts värld (Jérôme Prieur), kärleken (Nicolas Grimaldi), fantasin (Julia Kristeva), platserna (Michel Erman), de filosofiska inslagen (Raphaël Enthoven) och inspirationen från olika konstarter (Adrien Goetz).

Det är en knubbig volym, liten till formatet, somrigt grön med blekrosa relief som inbjuder till något ganska lättsamt, och på sätt och vis är det lättsamt. Det är kortfattat och summariskt med synnerligen korta kapitel som avslutas med ett långt citat – och gång efter annan är det dessa citat som ger mig något, gång efter annan tänker jag: tänk om jag hade lagt den här tiden på att läsa På spaning på riktigt i stället.

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till den här boken när jag väl sätter mig ned och läser På spaning, att jag då kommer att tänka ”vänta nu, vad var det han den där skrev om det här avsnittet?” men i det stadium där jag nu befinner mig tycker jag att det fungerar dåligt. Det är för bundet till en kunskap om och förståelse för verket, som jag saknar, samtidigt som det hela tiden håller sig på ytan, särskilt avsnittet om tiden som känns ytterst magert jämfört med Genettes genomgångar. Det glider mig förbi, men jag föreställer mig att radioprogrammen var angenäma att lyssna till och att jag hade uppskattat dem.

Ändå går jag och funderar på det jag läst och till sist gör jag slag i saken och ringer till Hedengrens (en av Stockholms mer välrenommerade boklådor som också den hotas av nedläggning) och ber dem lägga undan de delar jag fortfarande saknar. Det blir inte en sommar med Proust för mig i år men kanhända blir det en höst.