”Humlor ska man ägna sig åt.”

Mannen framför mig har en mörkgrön slips med illustrerande tryck av olika insekter. Han är något av en kryssare, en naturintresserad person som på listor bockar av de arter de sett med egna ögon. Ofta är de fågelskådare. Fast den här mannens lista består av olika arter av släktet Bombus. Stolt berättar han att han observerat sjutton humlearter i sin egen trädgård och helt plötsligt har jag införskaffat en artidentifieringskarta och en pin i form av en humla av mannen.

Visste du att den absoluta majoriteten av de tomater som odlas i växthus pollineras av humlor? Eller att humlor känner av vilka blommor som nyss tömts på nektar på lukten efter andra humlors fötter? Att om man vill studera en blombesökande humla på nära håll så ska man undvika att andas på den, då doften gör att den ofta känner sig hotad och genast vill ge sig av? Eller att humlor som fångas in, körs iväg med bil, och släpps ut några kilometer bort kan navigera hem? Allt det och mycket mycket mer om de lurviga, hårt arbetande varelserna finns att förundras över innanför pärmarna till Dave Goulsons bok.

Texten är så långt ifrån oinspirerat trist och stram naturvetenskapsprosa en kan komma. Varm och kärleksfull fascination för humlor och ekologi riktigt lyser igenom sidorna. Författaren är genomgående en skicklig pedagog som förmår förklara komplexiteten i humlornas plats i naturen och i våra liv. Det är en berättelse som ibland tar underhållande omvägar i form av dråpliga anekdoter från professor Goulsons forskningsresor och barndom samt humoristiska och på samma gång fördjupande fotnoter. Läsaren får bland annat reda på varför Darwin hatade bin, varför utrotandet av vallhumlan i Storbritannien kan skyllas på Hitler och hur det kommer sig att igelkottarna på Nya Zeeland har så märkliga tänder. Här finns också en balans, mellan ett tydligt allvar när konsekvenserna av att vi som mänsklighet utarmar den biologiska mångfalden beskrivs, och en framtidsoptimism som aldrig känns naiv.

Boken fungerar som en tankeväckande påminnelse om vår direkta beroendeställning gentemot humlor, blomflugor, honungsbin och andra pollinatörer. Historien om humlan blir en nyckel till förståelse för de stora ekologiska sambanden. När undertecknad lägger ifrån sig boken finns ingen lämpligare konklusion än att stämma in i mannen med insektsslipsens uttalande:

”Humlor ska man ägna sig åt.”