Naturhistoriska museer runtom i världen bygger till stor del på stora samlingar av uppstoppade och på andra vis preparerade djurkroppar. Ofta har dessa donerats från rika människors privata kollektioner från en till viss del svunnen tid, då det var status med den här typen av tämligen makabert samlande. Mer om det kan man med fördel läsa i Mattias Hagbergs spännande bok Herredjuret. I ett intressant avsnitt av Fjärilsmannen diskuteras etiken i att fånga och döda insekter. En hel del hamnar ju trots allt i glaslådor uppsatta på nålar men de flesta fjärilar som forskaren Clas Källander, titelkaraktären i den här boken, lyckas fånga släpps fria igen efter en anteckning om art och plats.

Boken tillägnas alla som enträget arbetar för den biologiska mångfalden. Clas Källander och hans medarbetare är sådana, inte några enögt maniska samlare utan noggranna inventerare som genom sitt intresse bidrar med information viktig för att kunna få en överblick av vad som händer med fjärilsfaunan i en tid präglad av exempelvis ett klimat i förändring och en försvinnande urskog. Källander drar också jämförelsen med den otroliga mängd fjärilar och andra insekter som dödas av biltrafiken, till ingen nytta, bara förödelse. Ja, det finns faktiskt forskning på hur många insekter som stryker med i kollisioner med motorfordon.

Mycket av spänningen ligger i fjärilarnas oförutsägbarhet. Plötsligt dyker en art upp som aldrig setts i Sverige innan, eller så kryllar det av en sorts fjäril som året innan var spårlöst försvunnen. De har fantasieggande och ibland poetiska namn: tallprocessionsspinnare, gräsulv, kilskriftpraktmal, björktandvinge, spybollsmal, som ofta skvallrar om deras varierande och ofta snävt nischade levnadssätt. Något som förstås gör många arter mycket känsliga för människans ingrepp i naturen.

Den illustrativt påkostade boken inleds med en systematik över de fjärilsfamiljer som förekommer i Sverige, sedan presenteras Källander och ursprunget till hans intresse. Läsaren får också följa med ut på expedition i fjärilsentusiasternas buss, får reda på hur en sätter upp nattfjärilsfällor med hjälp av lampor, kloroform och vita dukar och så höjdpunkten, i mitten av boken ett ljuvligt kapitel där Källander själv berättar om ett urval av de fjärilsarter han stött på under sin långa karriär. Bobo Olssons skarpa, vackra bilder av fjärilar med utbredda vingar ackompanjerar Källanders text, som blandar personliga anekdoter och utmärkande fakta om varje art. Undertecknad hade gärna läst en hel bok med det upplägget.

Boken hade tjänat på mer utgallring, det handlar ofta om små textsjok som lätt kunde ha utelämnats. Som när Källander pratar om hur mycket olika bussar, som han använt under sina expeditioner, är värda eller att olika personer föredrar olika pincetter för att preparera fjärilar. Sådana detaljer riskerar att få läsaren att tappa fokus.

I boken är Clas Källander, likt den artrika grupp insekter han studerar, en aningen undflyende karaktär. Det handlar troligtvis om en vilja hos huvudpersonen att sikta in sig på fjärilarna själva. Men det skulle ha varit intressant att få ännu lite mer djup i personbeskrivningen. Det är nog meningen att han främst ska stå som en symbol för entusiasmen och engagemanget, en inspirationskälla för framtidens entomologiska eldsjälar. Och speciellt med Källanders återkommande, kunskapsspäckade och härligt nördiga repliker om vecklare, mott och spinnare lyckas den något spretiga boken verkligen väcka en fascination för de ständigt föränderliga fjärilarna.