En stor del av dragningskraften hos Marcel Prousts böcker ligger i den överväldigande kvantiteten – och de kvaliteter som den möjliggör. De sju delarna av den stora På spaning efter den tid som flytt är närmast oöverblickbara. I det föds en slags frihet.

När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på dispositionen för det vanemässiga avstämmandet och avvägandet, kan man istället tillåta sig att dyka ned i verket, lite planlöst, fånga upp några trådar, förlora andra. Det är Prousts egen metod. Han låter infall och sidospår växa, ta plats. Allt följs inte upp. Allt hänger nog inte riktigt ihop.

Detta gör det naturligtvis omöjligt att överföra det stora verket till en grafisk roman. Ändå är det precis vad den franske tecknaren Stepháne Heuet försökt göra. Agerings förlag står för den svenska utgivningen, och än så länge har tre av planerat sjutton böcker släppts.

Proust blir, bokstavligen, inrutad i det nya formatet. De vindlande, svindlande meningarna och tankegångarna har styckats upp, och ur det väldiga alfabetiska myllret har Heuet vaskat fram några försvinnande få, väl avvägda bokstavskombinationer. Resultatet är närmast en illustrerad aforismsamling.

Jag vet inte hur det är att läsa Heuets version utan att innan ha tillägnat sig orginalet. Antagligen lite rörigt. Utan den rytm som stiger ur orginalets flöde och håller samman den lösa historien, kan de olika scenerna kanske bli väl fragmentariska och atomistiska. För den som har romanerna i färskt minne är det däremot en liten lycka, om man bara tar det för vad det är.

Man bläddrar mellan de viktigaste scenerna och ögonblicksbilderna, stannar en stund här och var. Det är mer spännande än traumatiskt att se hur Heunet tolkat ens favoritpartier. Teckningarna är i Hergés tradition. Rena, återhållet men vackert färglagda.

Jag ser fram emot kommande nummer, och ger Agerings förlag en stjärna i himlen för ett utgivningsprojekt som inte lär vara allt för lönsamt, men lika välkommet som överraskande.