Jag älskar bildade kvinnor. Helst sådana som har internaliserat den där bildningen och bottnar i den så att de inte längre behöver bevisa något, utan kan ta sig an såväl det lärda som det ytliga utan att behöva hålla någon ironisk distans till det senare. Och som jag ser det måste ju Sara Danius, litteraturvetare och en av de aderton i Svenska Akademien, vara just en sådan bildad kvinna. Alltså är det för mig en njutning att läsa hennes Husmoderns död och andra texter, men njutningen blandas med en viss nervositet: hur genomtänkt var det att välja en bok som innehåller recensioner av en av landets bästa skribenter som ämne för min första recension som redaktionsmedlem på dagensbok.com?

I Husmoderns död och andra texter finns ett femtiotal olika texter av Sara Danius. Det är bokrecensioner, essäer och föredrag skrivna under 25 år samt hennes sommarprat från 2013. Det mesta handlar om litteratur men fotografi och fotografer får ett ganska stort utrymme och även konstglaset föräras ett litet hörn. Den text som givit samlingen dess titel är den enda jag kan minnas att jag läst tidigare. Den är en analys av hur de olika utgåvorna av Bonniers kokbok speglar civilisationens framväxt. Den är rolig men också tänkvärd på det där sättet att den inte riktigt släpper taget.

Just roligt och tänkvärt är två ord som stämmer in på väldigt många av texterna, där oväntade samband tydliggörs och förbisedda detaljer får ett större utrymme. Ofta uppehåller sig Danius vid det ätbara, såväl i konkreta citat som i liknelser och metaforer. Det är humrar, harar, bakelser och majonnäs, det är salami, omelett, köttgrytor och chokladtårta. Ett lustfyllt ätande och ett lustfyllt läsande, för jag vill hela tiden ha mer, mer av det jag läser just nu och mer av de verk hon skriver om.

Blandningen av (mycket) högt och (ganska) lågt och de tvära kasten mellan ämnen och författare är en styrka men samtidigt gör det mig en aning förvirrad när jag sträckläser. Det går så fort mellan Molly Blooms monolog och Italo Calvino, mellan det förföriska sockret och Thomas Mann, men samtidigt finns det ett nät av röda trådar som binder allt samman, ett till synes skört spindelnät som visar sig vara en ganska stadig väv när alla texter är lästa.

Det den där väven består av är dels just den där bildningen, rikedomen av såväl fack- som skönlitteraur att hänvisa till som hela tiden är närvarande utan att det känns på något sätt ansträngt eller sökt för mig som läsare, dels hennes sätt att hela tiden hålla en språklig och stilistisk balans – det är aldrig tillkrånglat eller tungt men ändå synnerligen precist och målande.

Det är svårt att välja några favoriter, för när jag bläddrar fram och tillbaka i boken fastnar jag hela tiden för nya avsnitt som jag uppskattar. Men två av dem är ändå ”Viljan till stil” om Irving Penns fotografier för Vogue och ”På liv och död: Mode i litteraturen”. Modet och klädernas betydelse för att placera människor i ett sammanhang – och för att förflytta sig mellan olika grupper och samhällsklasser – har länge underskattats men här får de åtminstone en liten upprättelse, liksom de börjar få på fler håll inom litteraturvetenskapen.

Två andra är ”Kosmos på Folkungagatan” om Tomas Tranströmer och ”Goethe i Hollywood” om de tyska emigranterna i 1930-40-talets Hollywood. I båda fallen följer Sara Danius sina huvudpersoner i fotspåren, jagar efter ledtrådar på plats och ställer frågor till dem som finns där nu. Har de stora lämnat några spår efter sig eller är de mest en angelägenhet för specialintresserade? Hon får vilsna svar och tas vid ett tillfälle för en försäljare men för mig som läsare ter sig allt intressant och angeläget, också skvallret, även när det gäller personer jag inte känt mer än till namnet – om ens det – tidigare.

Det är något visst med böcker som får en att vilja läsa – och läsa på nytt – andra böcker, men det är lite jobbigt att under läsningen av en volym gripas av en häftig längtan efter nästan alla mina litterära dåliga samveten: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt som jag inte kommit längre än till del tre av, James Joyces Ulysses som jag läste på svenska, Thomas Manns Bergtagen som står där oläst i hyllan, eftersom jag ville läsa den på tyska, trots att jag aldrig behärskat språket på den nivån…