När högläsningsböcker för 5–6-åringar kombinerar bild och text så att de kompletterar varandra, brukar jag ha stor behållning av dem jag också, fastän många årtionden passerat sedan jag själv befann mig i den åldern. Det är inte så att jag som vuxen sugs in i en nostalgisk känsla, utan snarare att jag beundrar författarnas och […][...]

Jag utgår från att du redan lyssnat på Sara Danius sommarprat. Om inte, gå och gör det nu. Seså. Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm […][...]

Huruvida salig Gustav III låg och vred sig i våndor eller inte när Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset vet jag inte. Främst för att jag inte vet var Gustav III är begravd. Nå. Nobelpris hit eller dit, kommande inval och spekulationer om vad ledamöterna äter till frukost (kan dock ha sett en glimt av det i […][...]

När Sara Danius i torsdags klev ut genom den där dörren och uttalade litteraturprisets förmodligen minst okända namn någonsin stod en sak mycket snart klar. Jenny Lindh i SVT:s bevakning fångade det klockrent med sitt spontana ”Den kollektiva orgasmen bland svenska mediemän just nu!”. Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något […][...]

I essän Husmoderns död gör Sara Danius en jämförelse mellan olika upplagor av Bonniers kokbok och visar hur vi mer och mer fjärmar oss från den mat vi äter genom att inte vilja befatta oss med något som tyder på att det är döda djur vi äter. Men kanske håller den trenden på att förändras? […][...]

Jag älskar bildade kvinnor. Helst sådana som har internaliserat den där bildningen och bottnar i den så att de inte längre behöver bevisa något, utan kan ta sig an såväl det lärda som det ytliga utan att behöva hålla någon ironisk distans till det senare. Och som jag ser det måste ju Sara Danius, litteraturvetare […][...]