Krönika

Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi

När Sara Danius i torsdags klev ut genom den där dörren och uttalade litteraturprisets förmodligen minst okända namn någonsin stod en sak mycket snart klar. Jenny Lindh i SVT:s bevakning fångade det klockrent med sitt spontana ”Den kollektiva orgasmen bland svenska mediemän just nu!”.

Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något klart orgiastiskt över sig i formuleringarna.

Nej, det är inte det att jag egentligen tror att Bob Dylan är en pristagare enbart för dessa numera ökända kulturmän. Han är mycket och mångtydig och har därmed liksom plats för alla. Jag för min del skulle kunna lyssna på såväl hans texter som hans röst (trots att min ondsinta broder en gång uppmärksammat mig på hur mycket han i vissa inspelningar låter som Mr Burns i Simpsons) alla dagar i veckan. Okej, möjligen inte hans munspel.

Det finns ändå något avvaktande, liksom tvehågset som går igen när kvinnliga kritiker kommenterar priset. Kanske kommer Marie Lundström, från Lundströms bokradio, närmast en förklaring när hon i P1 Kulturs Nobelsändning berättar om en gammal pojkvän som gjort slut med hänvisning till Dylans ”Don’t think twice it’s all right”. Hon skärskådar gråtande sångtexten nätterna igenom, men ”det var inte så lätt att förstå vad han menade”.

Åtminstone känner jag igen mig något väldeliga. Jag har visserligen sluppit de direkta hänvisningarna, men det är någonting med vad Dylan tenderar att betyda för pojkar som betyder något för en själv. Det tar tid att liksom upprätta en egen relation, bortanför det där. Bortanför försöken att tolka dem genom honom.

Dylan, skriver Johan Svedjedal i essäsamlingen Gurun och grottmannen, ”är en hängiven moralist. Hans sånger är sanningsattacker mot falska, inskränkta liv.”

Paradoxen är bara att publiken vill förenas med Dylan i drömmen om utanförskapet. När Dylan sjunger ”It Ain’t Me Babe” (exempelvis på Real Live, 1984) – en sång om att komma alla förväntningar på skam – sjunger publiken därför med unisont. Tusentals människor står sida vid sida och sjunger om att ta avstånd från varandra. Den som är mot är med. Att instämma med Dylan är egentligen en självmotsägelse.

Det är här jag tänker mig att vi diffar en smula, kulturmännen och kulturtanterna (ja, diskutera gärna i smågrupper varför de begreppen är asymmetriska). Tänker man att man är innanför eller utanför, subjekt eller objekt i Dylans ibland föraktfulla tirader? Den tillintetgjorda Miss Lonely, den tröge Mister Jones eller deras skarpsynta betraktare?

Jag kan i alla fall ha svårt att skaka av mig känslan av att höra till dem sångerna ofta föraktar. De som inte fattar.

Den som sitter där, at the break of dawn, och undrar vad i helvete som hände. Om man inte kunde gjort det bättre. Om man begärde för mycket, eller kanske tvärtom för lite. Vad man kunde ha sagt eller gjort för att han skulle ha stannat. För att inte bara ha slösat bort hans värdefulla tid.

Don’t think twice it’s all right.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-10-17 20:00 / Uppdaterad: 2016-10-17 20:25

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?