Recension

: Flickan och skammen
Flickan och skammen: En bok om samhällets syn på slampor Katarina Wennstam
2016
Bonniers
8/10

”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Utgiven 2016
ISBN 9789100166632
Sidor 251

Om författaren

Katarina Wennstam föddes 1973 och växte upp i Göteborg. Hon har bland annat arbetat som kriminalreporter på SVT och är numera bosatt i Stockholm. Wennstam har bland annat skrivit fackböckerna Flickan och skulden (2002), En riktig våldtäktman (2004) och Flickan och skammen (2016), liksom spänningsromanerna Smuts (2007), Alfahannen (2010), Stenhjärtat (2013) och Skymningsflickan (2015).

Katarina Wennstam – författarens hemsida.

Sök efter boken

När Katarina Wennstams första bok, Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt, kom ut för 14 år sedan slog den ner lite som en bomb i mitt och många andras feministiska medvetande. Något man liksom haft på känn men kanske inte riktigt lyckats formulera eller sätta fingret på formulerades så svart på vitt, så brutalt och uppenbart: kvinnors och mäns sexualitet bedöms inte för fem öre rättvist och likadant.

Då, liksom i uppföljaren En riktig våldtäktsman 2004, var udden framför allt riktad mot rättsväsendet. Wennstam gick igenom våldtäktsmål där unga kvinnor utsatts för de mest bestialiska övergrepp, men där rätten på något sätt ändå verkade tveka kring ifall de förtjänat det: hade de inte varit lite sexuellt utlevande, druckit för mycket, haft för kort kjol – gett motstridiga signaler? För några år sedan hjälpte jag en vän att flyttstäda och hittade Flickan och skulden längst in i frysen, där hon pulat in den för att den var så jävla otäck.

Den senkomna efterföljaren, Flickan och skammen, behandlar till stor del samma teman – synen på kvinnors och mäns sexualitet – men här är fokus något mer diffust. Vem är egentligen ansvarig för de maktstrukturer, det snävare handlingsutrymme unga tjejer fortfarande har? Vem gör horstämpeln så effektiv när det gäller att tillrättavisa, straffa och sätta på plats?

Det är vad det handlar om här, det som på engelska brukar kallas ”slut-shaming”. Wennstam har i Flickan och skammen intervjuat en rad kvinnor som på olika sätt råkat ut för att stämplas som ”horor”, ”slampor”, ”madrasser”, ja, ni vet. Orsaken, om man ens kan prata om en sådan, är långt ifrån entydig. De kan ha haft mycket sex, ”fel” sex, eller inte ha haft sex alls. De kan ha nobbat någon som inte kunde ta det, eller blivit tillsammans med någon som någon annan ville ha. Om början ser helt olika ut är fortsättningen desto lättare att känna igen: skvaller, rykten, skällsord – på nätet, på skoltoaletten, skolskåpet – i en del fall till och med misshandel. Kompisar som drar sig undan, så inte ryktena ska smitta.

Ofta är det killar som startar ryktena och killar som tjänar på att åtminstone inte dementera dem, eftersom en kille som får ligga mycket fortfarande ses med helt andra ögon än en tjej, men det är inte sällan, påpekar Wennstam, tjejer som sprider dem vidare. Det är helt enkelt ett sätt att markera att man själv är en bra tjej. ”Flickvänsmaterial.” En som aldrig skulle uppföra sig som hon, ”horan”.

I den här boken har Katarina Wennstam dessutom valt att berätta om sina egna erfarenheter av att vara ung och utsatt för ryktesspridning. Det ger en fin bakgrund till ett långvarigt, imponerande och betydelsefullt engagemang i frågorna, och det ger också berättelserna om kvinnors utsatthet ett välbehövligt hopp. Kvinnorna som kommer till tals i den här boken har trots allt överlevt.

Sådana exempel hitta Wennstam också i historien och berättar bland annat om Marie Curie, som när hon tilldelas sitt andra Nobelpris 1911 blir ombedd av Kungliga Vetenskapsakademien att inte komma till Stockholm och ta emot priset. Hon är nämligen utsatt för en hatkampanj, sedan det blivit offentligt att hon har ett förhållande med en gift kollega. Sitt dåliga rykte till trots åker Curie – även om det bröt ner henne både fysiskt och psykiskt – och tas emot av stöttande kvinnliga svenska akademiker. Det är en berättelse som inte bara visar att ”slut-shaming” är betydligt äldre än internet, utan kanske också att solidaritet och motstånd faktiskt är möjligt.

Trots att Flickan och skammen är full av sådana relevanta och drabbande exempel känns den inte fullt ut som den uppenbarelse de båda tidigare, Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, var. Kanske har det att göra med att frågorna kommit högre upp på dagordningen sedan dess, kanske bara med att jag själv är äldre och bättre påläst nu än för 14 år sedan. Kanske – förmodligen – finns det mängder av unga tjejer, killar och inte minst skolpersonal där ute som behöver också den här boken som en uppenbarelse. Jag tror det. Tyvärr.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-10-18 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-17 13:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6720

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?