En far skriver texter till sin ofödda dotter. Dottern ligger fortfarande där inne, i det skyddande svarta höljet och har ännu inte mött något i yttervärlden. Fadern berättar för henne: om äpplen, getingar, huggormar, toalettstolar och ambulanser. Och om en hel massa andra ting, människor, djur och fenomen.

Jag vill visa dig världen, som den är, runt omkring oss, hela tiden. Bara genom att göra det får jag syn på den.

I skrivandet skapas blicken och ingången till en värld. På ett sätt är det en mycket intim handling, som om jag som läsare kliver in i ett slutet universum där faderns ord är direkt riktade till dottern. Samtidigt är det här den första boken i en serie om fyra, de tre andra ska följa årstiderna vidare, utgiven på Norstedts förlag. Så en privat handling kan det knappast uttryckas som. Och det är i ljuset av det jag stundtals ställer mig frågande.

Knausgård har en förmåga att fånga det alldagliga i ett sprakande språk. Han lyfter min blick och ger utrymme att förstå något jag tidigare inte tänkt. Men jag märker att det inte fastnar. När jag har läst en av de korta texterna och kommer tillbaka till boken några dagar senare är jag osäker på om jag läst texten tidigare eller inte. De blandas ihop och bilderna förmår inte engagera, kanske blir de alltför abstrakta för att skapa en beröringspunkt med min egen inre värld. Men när kopplingen trots allt finns där, när barnen beskrivs eller naturskildringen vrider om hjärtat på mig är det trots allt stundtals bländande vackert:

När jag skriver det här skymmer det ute. Det går inte längre att se vilken färg gräset har, eller träväggen på huset mitt emot, bara den kalkade muren reflekterar fortfarande lite ljus och är gråvit. Himlen över taken är ljusare: det är härnere på bottnen som det mörknar först. Kanske trettio meter bortom taket, uppe vid vägen som går förbi kyrkogården, står sju stora träd med sina spretande grenar. Minsta detalj i nätverket som grenarna bildar är synlig mot den ljusare fonden. När jag riktar uppmärksamheten mot gräset igen är det redan omöjligt att se; mörkret ligger som en liten sjö över det.