Recension

: Om vintern
Om vintern Karl Ove Knausgård
2016
Norstedts
7/10

I det vardagliga stjärnfallet

Utgiven 2016
ISBN 9789113072029
Sidor 272
Orginaltitel Om vinteren
Översättare Staffan Söderblom
Först utgiven 2015
Illustratör Lars Lerin

Om författaren

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ute av verden, för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award.

Karl Ove Knausgårds Min kamp är en sällan skådad litterär satsning i sex fristående band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Brageprisen. Romanen utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i VG, och till årets bok 2009 av Morgenbladets läsare.

Sök efter boken

Jag hade beställt hem Knausgårds båda böcker: Om hösten och Om vintern redan i början av sommaren. Jag tog mig an Om hösten och recenserade den, och när det nu var dags att recensera Om vintern kände jag en kvävande trötthet, var det verkligen så att jag skulle läsa ännu en bok av texter som jag skulle glömma bort. Skulle jag dessutom producera en text om vederbörande text … skulle jag helt enkelt recensera?

Men när jag börjar läsa är det som att texten bytt uttryck. Formatet är detsamma, Knausgård skriver till sin till att börja med ofödda dotter (i den här boken föds dock dottern och då… ja då är breven istället till den nyfödda dottern). Men den här gången fångar texten mig på ett helt annat sätt. Är det för att jag har andra förväntningar? För att jag inte läser boken från pärm till pärm utan hoppar in i det som för stunden fångar mitt intresse och på så sätt långsamt tar mig igenom alla texterna? Är det för att jag har accepterat att det är i det lilla formatet jag kommer att få läsa? Att jag kommer att behöva ställa in mig på ombytligheten och att fenomen och karaktärer inte kommer att vecklas ut över hundratals sidor? Eller är det helt enkelt för att detta är en mycket mer intressant bok?

Jag lutar åt det sistnämnda.

Kanske har det att göra med att jag känner mig mer insläppt i den här texten. Det finns något magiskt i när Knausgård tar sin startpunkt i en vardaglig detalj för att sedan låta den växa till ett större, mer allmänmänskligt perspektiv. Som när han beskriver frustrationen när ett av barnen inte vill äta upp sin mat, hur han förlorar fattningen och bär in barnet till matbordet. Hur skammen sedan gnager och hur han monterar upp en ljusslinga i dotterns rum för:

Det enda jag vill nu är att ställa allt till rätta igen. Men om jag går in till henne och försöker förklara kommer hon bara att hålla för öronen, också i kränkningen vill hon vara i fred.

Eller när han oroar sig över att socialen ska komma till familjen eftersom barnen delar tandborstar. I de scenerna fångar han en föräldranoja som inte enbart berör det egna, och där det finns en befrielse i att på ett exakt och glimrande språk få läsa om någon annans vånda, i allt det som stundtals bara kallas för vardag.

Det går heller inte att recensera Om vintern utan att nämna de akvareller av Lars Lerin som tjänar som illustrationer i boken. Det är något med Lerins bildspråk som gifter sig med Knausgårds text, de spelar i samma tonart och tillsammans bjuder de in mig som läsare i en upplevelse som fortsätter att växa.

Matilda Gomis

Publicerad: 2016-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-20 20:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6796

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?