Jag tror att jag helt enkelt gillade titeln (jag har en övertro på vackra titlar). Och ämnet, förstås. Vad skönlitteratur är och betyder för oss – vad vi gör med den – hör för mig liksom till de eviga frågorna. Hur kommer det sig att ”hittepå” kan beröra så mycket?

Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.