Maria Stepanova säger sig tidigt i Minnen av minnet ha försökt skriva den här boken sedan hon var tio år gammal. När hennes faster dör och efterlämnar en våning full av gamla föremål som deras småborgerliga ryskjudiska familj samlat på sig genom generationer kan hon inte längre undvika det. Nästan alla släktingar är döda nu, hon lyssnade inte alltid så noga när hennes mor berättade vem som var vem i familjealbumen, men hon har tid och Google och ett pass, nu ska familjehistorien redas ut och hennes plats i den göras tydlig. 

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.