Att giftmörda någon borde egentligen vara ganska enkelt. Det kryllar ju av farliga saker omkring oss – bara öppna städskåpet, så hittar du en åtta-tio flaskor med varningstexter om att genast ringa giftinformationscentralen vid förtäring. Men riktigt så enkelt är det inte – det finns fler aspekter att fundera på. Du måste se till att offret får i sig giftet, helst utan att märka något, och lacknafta smakar och luktar så gräsligt. Och så vill du förmodligen komma undan också, så du vill att det ska vara ett gift som är svårt att spåra. Allra bäst är det kanske om giftet tar en stund på sig att verka, så att du i tysthet kan lämna platsen, och om giftets verkningar påminner om någon vanlig sjukdom så att eventuell sjukvårdspersonal inte förstår för snabbt vad det är som har hänt.

Frukta inte, Ulf Ellervik har tänkt igenom det här, och gjort massiv research. Resultatet är Förgiftad: Berättelser om fasor, formler och fiaskon. I boken går han igenom giftmord på giftmord, prydligt kategoriserade efter substans. En del fall är historiska, men de flesta utspelar sig från andra världskriget och framåt. Vissa fall är närmast aktuella, som de förgiftningar i en brittisk småstad, som bara häromåret ledde till att ryska diplomater tvingades åka hem från ett flertal europeiska länder, inklusive Sverige.

Förgiftad är överraskande spännande och lättläst för att vara en bok som i slutänden handlar om kemi och fysiologi. Ellerviks språk flyter lätt, och han väver skickligt samman grundläggande kemi med aktuell politik, och bitvis ren spekulation. Det hela kryddas av återkommande citat ur Machiavellis Fursten. Den som läst och tyckt om Ellerviks Ond kemi kommer med stor sannolikhet att uppskatta även denna bok om hur människors mörkaste sidor kommer fram när de använder kemi för att skada varandra i jakt på makt eller pengar.

När jag säger att Förgiftad är lätt och underhållande att läsa, så tål det kanske att påpekas att jag har en universitetsutbildning som innefattade biokemi, fysiologi och toxikologi – något som de flesta läsare förmodligen inte kommer att ha. Ellervik lägger en hel del energi på att förklara de begrepp och mekanismer som är involverade, men ibland undrar jag ändå om det inte blir lite väl tekniskt.

När ricinmolekylen når det endoplasmatiska nätverket delas den upp i två halvor genom att disulfidbryggan klyvs. Den giftiga halvan, A-delen, binder till ribosomerna och klyver med precision av en bas, en adenin i position 4324. När det händer slutar ribosomen att fungera. En enda ricinmolekyl kan förstöra 1500 ribosomer per minut. När ribosomerna slutar fungera upphör produktionen av proteiner och cellen dör.

Även om de flesta av termerna i stycket ovan har introducerats tidigare i texten, så blir det ändå ganska mycket fikonspråk. Å andra sidan går det utmärkt att skumma förbi de mer tekniska delarna för den mindre nördiga läsaren – den viktiga informationen som du behöver få med dig för fortsatt läsförståelse är egentligen bara den sista meningen.

En svår avvägning mellan pedagogik och läsbarhet ligger också i att vissa förklaringar upprepas ett flertal gånger, nästan ordagrant. I synnerhet gäller det förklaringen av hur informationsöverföring sker över synapsklyftan, och acetylkolins roll i denna. Eftersom en stor mängd gifter verkar på just signaleringen med acetylkolin är det förstås viktigt att läsaren har ett hum om hur denna fungerar, men upprepningarna blir ändå lite enformiga, och ger intryck av att det rör sig om texter som tidigare publicerats separat, och sedan fogats samman.

Ganska många djurförsök omnämns i boken. Det vore svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om toxikologi utan att prata om lethal dose 50-tester och annat elände, men för mig som är betydligt blödigare när det gäller djur än människor, så är det lite nedslående.

Med det sagt är Förgiftad både underhållande och intressant. Det kan nog hjälpa om du antingen är lite nördigt lagd med ett intresse för kemi och medicin, eller är beredd att skumma här och där för att komma fram till bitarna som mer handlar om kriminalhistoria, politik och psykologi. Och så bör du ha ett makabert intresse för mänsklighetens mörkare sida, men det har väl egentligen de flesta av oss?