Recension

: Äckligt
Äckligt: Berättelser om slem, snor och andra sekret Ulf Ellervik
2020
Fri tanke
7/10

Gegget inuti

Utgiven 2020
ISBN 9789189139817
Sidor 185

Om författaren

Ulf Ellervik (född 1969) är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet, där han forskar bland annat om botemedel mot cancer. För boken Ond kemi (2011) belönades han redan på manusstadiet med Pi-priset 2010. Ellervik har tidigare skrivit bland annat Organisk kemi (2004, tillsammans med Olov Sterner), Molekyler i människans tjänst (2005) och Förgiftad: Berättelser om fasor, formler och fiaskon (2019).

Sök efter boken

Äckligt? Tja, jag känner mig en smula äcklig när jag plockar upp Ulf Ellerviks bok med denna titel. Inte på grund av boken, alltså, utan på grund av en envis och ordentlig förkylning. Jo, det är rätt mycket snor och slem med mig. Och svett. Inget att skryta med, kan man tycka, men det är väl också det som är poängen med titeln.

För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Ella Andrén

Publicerad: 2021-02-03 00:00 / Uppdaterad: 2021-02-02 22:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8368

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?