I 2000-talets Europa tänker vi oftast på sterila och hyperrenliga miljöer när någon nämner ordet ”sjukhus”. Så var inte fallet på 1800-talet. Sjukhusen var överfulla, smutsiga och var lika troliga att ta död på patienter som att bota dem. Speciellt problematiskt var kirurgi eftersom man inte hade någon aning om vad som gjorde att sår kunde bli infekterade och därför inte kunde förebygga komplikationer efter kirurgiska ingrepp. Att öppna upp kroppen var en chanstagning med patientens liv som insats.

I denna miljö levde och verkade Joseph Lister, en ung kväkare från London som drogs till kirurgin trots det dåliga rykte som yrket hade på den tiden. När han efter studierna började arbeta störde han sig allt mer på att han och hans kollegor inte kunde rädda fler personer undan döden och att de inte heller visste varför vissa klarade sig medan andra inte gjorde det. Han började göra experiment, bland annat med sitt udda fritidsintresse: mikroskopet. Det han kom fram till förändrade kirurgins möjligheter för all framtid.

Lindsey Fitzharris har hittat ett ämne som inte bara kan intressera läkare utan alla oss andra som har någon som helst relation till läkarvetenskapen. Det är en fascinerande värld hon tar med läsaren in i, full av rivaliserande kirurger, märkliga behandlingar och roliga detaljer (t.ex. om hur spridningen av syfilis gav uppkomst till en ”No Nose Club”). Det är tydligt att Fitzharris har stenkoll på ämnet och detaljerna ger trovärdighet till den större berättelsen.

Samtidigt är det detaljerna jag ibland stör mig på. Eller snarare vad de pekar på, nämligen en lite otydlig struktur. Redan från första början är det tydligt att boken ska handla om Joseph Lister och hur han kommer upptäcka något revolutionärt för läkarvetenskapen, troligtvis med hjälp av ett mikroskop. Det blir därför lite konstigt när boken hoppar från att beskriva Listers liv till allmänna spaningar om samhället på den tiden. Det är som att Fitzharris inte riktigt kunnat bestämma sig för om hon ska skriva en biografi eller en bok med intressant fakta från dåtidens läkarväsen.

Det största problemet tycker jag dock är att den så tidigt påannonserade ”stora upptäckten” aldrig får någon riktigt ordentlig ”time to shine”. Istället flyter berättandet bara framåt utan avbrott och jag kom mot slutet på mig själv med att tänka ”var det bara det?”, vilket är synd efter otaliga kapitel som byggt upp en hype kring ämnet.

Trots detta är det en intressant bok fylld med roliga fakta som är perfekta att dra på nästa middag, så länge gästerna inte är för kräsmagade, och läsaren lämnar den säkerligen med nyfunnen uppskattning för handdesinficering.