Recension

: Jag - en fiktion
Jag - en fiktion Ingrid Elam
2012
Albert Bonniers förlag
7/10

Mitt liv som roman

Utgiven 2012
ISBN 9100126659
Sidor 192

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Ingrid Elam är född 1951 och har varit verksam som litteraturkritiker och kulturjournalist i tjugofem år. Hon har varit chef för bland annat GP och DN:s kulturredaktioner. 1985 doktorerade hon i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Avhandlingen hade titeln ”Den romantiska versberättelsen”. För närvarande är hon prefekt vid Malmö högskola.

Sök efter boken

”Jaget” i skönlitteraturen är ett livsviktigt ämne. Med åren får vi allt större distans till den ungdom vår kultur lägger så stor förklaringsvikt vid. Livshistorien läggs tillrätta och fiktionaliseras.

Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare till lågstatusfreak – haft det ungefär lika svårt.

Den historia man kan berätta om sig själv blir för varje år allt mer lik alla andras och med gemensamma krafter formar vi våra liv till en berättelse som håller ihop, som blir till text, till roman.

Vill man skriva en roman om sig själv finns det inte så många berättarperspektiv att välja på. Litteraturens hus har många fönster men bara två ingångar. Man går in genom första eller tredje persons-dörren, antingen ”jag” eller ”han/hon”. Så skriver James Wood i sin intelligenta och underhållande How fiction works (2009).

Ingrid Elams bok Jag – en fiktion handlar om den första dörren. Ämnet är såklart omöjligt stort, inte minst när man vill teckna hela historien från antikens Sapfo till nutid och dessutom säga något relevant om den tilltagande jagfixeringen i vår absoluta samtid. Elams lösning är att närläsa ett antal viktiga böcker och se hur ”jaget” fungerar i dessa.

Som jag ser det kan man välja att läsa Elams bok på två sätt.

Det första är att se det som en samling fristående analyser som i bred mening fokuserar på ”jaget” i enskilda dikter och romaner. Som sådan funkar boken ofta bra. Kapitlen om svensk, samtida litteratur – ungefär halva boken – tycker jag bäst om, här har Elam full koll på sammanhanget och är en egagerad läsare.

Hennes friläggning av Jan Myrdals allvetande ego samtidigt som hon förklarar varför Myrdal är så viktig är upplyftande, också kapitlet om Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna får mig att vilja återvända till Ekman och läsa om. Ja, det är många av böckerna Elam skriver om som jag vill läsa om, vilket är det högsta betyg jag kan ge en litterär analys.

Ett andra sätt att läsa är att se det som en kedja av texter där vi får följa jagets historia från antiken och framåt. Som sådan funkar boken inte lika bra. Det finns ju hela bibliotek om hur jaguppfattning har ändrats från antiken till idag, så när Elam skriver att det jag som syns i Sapfos dikter är sant och autentiskt och att ”jaget” framstår ”som vem som helst” så hänger jag inte med. Kan man läsa en 2600 år gammal dikt och tycka sig se nån som är som en själv, ”som vem som helst”?

Sveriges konung kan prata om sig själv som ”Vi” eller som ”Han/Kungen”, men för de flesta andra av oss så gäller regeln att ordet ”jag” signalerar att vi pratar om oss själva. Det finns en direkt koppling mellan ”jag” som pratar och det ”jag” som jag pratar om. Det är denna modell som självbiografin härmar.

Men så funkar inte skönlitteraturen.

Det finns otaliga självbiografiska romaner som är skrivna i tredje person och det finns lika många jag-romaner som inte har någonting med författaren att göra. Berättartekniskt kan man skriva en roman i tredje person och endast låta läsaren får del av en persons medvetande. Romanen kommer då att uppfattas som en klassisk jag-roman och många läsare kommer på en direkt fråga vara osäkra på om det stod ”jag” eller ”han/hon” i texten.

När nu Elam menar att det finns ett ”inbördes beroende” mellan det fiktiva jaget, alltså när det står ”jag” i en vanlig roman, och det jag som framställs i självbiografier så hänger jag inte med. Handlar jagromaner om ett ”jag” och tredje persons romaner om, ja, om vadå, och varför inte om ett ”jag”? Handlar inte P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv (2008) om ett jag eftersom han valt att gå in i litteraturens hus genom ”han”-dörren?

Som alternativ till jag-berättare i romaner för Elam fram den allvetande berättare i tredje person och menar att den blir alltmer undanträngd. Det är säkert sant, men trängdes inte den undan redan på 1800-talet? En författare har ju tusen alternativ mellan det strikt självbiografiska och den allvetande berättaren. Och vilken form man väljer hänger väl inte alltid samman med om man vill prata om ett jag eller inte?

Jag hade önskat att Elam lagt till ett kapitel av mer teoretisk karraktär, då hade det varit lättare att följa med i de olika djuppdykningarna i enskilda romaner. Med detta sagt så slumpar det sig så att jag har läst de flesta böcker Elam pratar om och som analyser av enskilda romaner gillar jag boken. Men har jag förstått mer om hur det fiktiva jaget har ändrat sig genom århundradena eller förstått mer om mitt liv som roman? Jag är inte säker på det.

Kettil Johansson

Publicerad: 2012-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2012-03-18 15:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4611

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?