Recension

: Min obetydliga beundran
Min obetydliga beundran Ingrid Elam
2004
Norstedts
9/10

En inte helt obetydlig beundran

Utgiven 2004
ISBN 9113012754
Sidor 250

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Ingrid Elam är född 1951 och har varit verksam som litteraturkritiker och kulturjournalist i tjugofem år. Hon har varit chef för bland annat GP och DN:s kulturredaktioner. 1985 doktorerade hon i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Avhandlingen hade titeln ”Den romantiska versberättelsen”. För närvarande är hon prefekt vid Malmö högskola.

Sök efter boken

Jag minns en scen ur filmatiseringen av Rostands drama Cyrano de Bergerac: En tjänarinna kommer inrusande till den sköna Roxanne med ett brev som skjutits in under ytterdörren till bostaden. Roxanne läser det tyst för sig själv och svimmar sedan – tagen av de känslor som brevskrivaren lyckats överföra från hjärtat till bläcket.

Scenen, där den för sig själv tyst läsande kvinnan förundras över den manliga brevskrivarens förmåga att fästa ord vid känslor, skulle kunna fungera som en sammanfattning av Ingrid Elams bok om Martina von SchwerinMin obetydliga beundran.

Martina von Schwerin föddes vid tiden för den franska revolutionen 1789 och dog 1875, några år innan Strindberg med utgivandet av Röda rummet skulle inleda den epok som i efterhand skulle kallas ”det moderna genombrottet”.

Med utgångspunkt i Martina von Schwerins brevväxlingar med främst Carl Gustaf von Brinkman, en av tidens viktigaste kulturpersonligheter och den inte helt obekante Esaias Tegnér, samt annat opublicerat material, så berättar Elam om en tid när de romantiska strömningarna på allvar äntrar Sverige: Kulturen lämnar hovet och förankrar sig i de borgerliga och akademiska miljöerna istället, kravet på stilistisk stringens faller för en längtan efter det sanna poetiska geniet, högläsningen förskjuts till förmån för en personlig och tyst läsning. Vid denna tid blir också kvinnor en viktig kulturell publik, främst som läsare, men i Martina von Schwerins fall även som litteraturkritiker.

I just Martina von Schwerins fall var det kanske inte fråga om den ”obetydliga beundran” som bokens titel antyder. Hon kände väl sin position som kulturbärare: hon brevväxlande med flera betydande kulturpersonligheter och tog ofta emot författare i sitt hem i Sireköping. Allra oftast Esaias Tegnér. Hon var väl skolad i litteraturhistorien och skötte den största delen av sin korrespondens på franska – hovets språk. Hennes läsning var inte obetydlig, inte för andra och inte för henne själv. Som när hon torpederar Fredrika Bremer, hennes verk och läsare i ett brev till Brinkman:

Tro ej att alla nagelfara [Bremers verk] såsom vi. Det saknar ej beundrare bland de menlösa själar som icke ser längre än bokstaven och vars oerfarenhet med världen och människorna man snarare har lust att avunda än klandra, ty om [deras beundran] visserligen bevisar hur lite de tänkt, ger den även till känna hur föga de lidit.

För en modern läsare framstår kanhända inte Martina von Schwerin som någon större framåtsträvare i jämställdhetsavseende. Hon var exempelvis fast övertygad om att kvinnans roll i litteraturen var mottagarens – inte avsändarens.

Hon kan nog ha många bra idéer, men ”de dansa kring i våra stackars Fruntimmershuvuden ungefär som atomerne i solskenet och förbliva vanligtvis som dessa idel stök”.

Ändå är det svårt att inte se hennes betydelse, både för kvinnans roll i litteraturen och för litteraturkritiken. Där kritiken tidigare uppehållits vid ytliga, stilistiska analyser, så frågade Martina i sina brev efter dikternas betydelse och vad de gav för intryck hos den enskilde läsaren. Med detta banade hon, och andra för den delen, väg för en mer personlig kritik. En kritik som bättre svarade mot de mottagande, tolkande förmågor som kvinnor då hade i det närmaste ensamrätt på.

Ingrid Elams bok Min obetydliga beundran är ett utmärkt exempel på hur en författare utifrån en enskild individ kan lyckas skapa en bild av en hel tidsperiod. Elam målar med den breda penseln och berättar om hur klassicismen övergick i romantik, för att i nästa avsnitt teckna en fascinerande beskrivning av hur soffan som möbel kom att förändra människornas förhållande till läsandet. Språket är en journalists klara och samtidigt precisa.

Lika träffande är de många brevutdrag som Elam nyttjar för att få personen Martina von Schwerin att träda fram. Jag finner inget att anmärka på. Mer än att jag inte helt uppskattar bokens huvudperson. Men hennes självuppskattning räckte nog. Inget av detta har emellertid med Ingrid Elams bok att göra. Åt henne och boken hon skrivit uttrycker jag min egen, obetydliga beundran.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2004-06-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 11:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1217

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?