Recension

: K.J.: en biografi över Klara Johanson
K.J.: en biografi över Klara Johanson Carina Burman
2007
Albert Bonniers förlag
10/10

”Till sist blir allting litteratur”

Utgiven 2007
ISBN 9789100108021
Sidor 539

Om författaren

carinaburman
Foto: Cato Lein

Carina Burman, f. 1960, bosatt i Uppsala, är litteraturforskare och romanförfattare. Hennes doktorsavhandling från 1988 handlade om Johan Henric Kellgren. 1993 romandebuterade hon med Min salig bror Jean Hendrich. 1996 gav hon ut två volymer med tidigare outgivna brev, skrivna av Fredrika Bremer. Därefter utkom Bremer: en biografi (2001), romanerna Babylons gator (2004), Vit som marmor (2006), Hästen från Porten: ett österländskt äventyr (2008) och Kärleksroman (2009). Förutom biografin om Gösta Ekman, har Burman i år utkommit med Folk jag aldrig mött, en bok om människor ur olika tidsepoker som haft en nära relation till litteraturen. Carina Burmans böcker är översatta till tyska, polska och ryska och romanen Babylons gator utgavs 2008 i en engelsk översättning: The Streets of Babylon: A London Mystery.

Sök efter boken

Under fyra års tid har Carina Burman arbetat med biografin om litteraturkritikern och essäisten Klara Johanson. Första gången jag själv kom i kontakt med Klara Johanson, eller K.J. som hon helst kallade sig (hon gillade inte sitt förnamn), var då jag i slutet av 80-talet läste en fempoängskurs om essäistikens historia. Vilka författarskap och böcker hennes texter handlade om minns jag inte, men jag kommer ihåg att det var en intressant och underhållande läsning.

Jag fick då också veta att hon var född i Halmstad 1875. På omslaget till sina böcker valde hon att ha en bild på Norre Port, den gamla stadsporten, byggd i början av 1600-talet, som fortfarande finns kvar i Halmstad och som ligger vid Storgatan. Det var på Storgatan 41, helt nära porten, som hon växte upp. Porten hör också på sätt och vis ihop med min egen uppväxt, eftersom jag ofta var på besök i Halmstad hos min farfar och farmor, som också hade sin bostad inte långt från porten och parken intill, Norre Katts park.

Det finns många källor att ösa ur när det gäller K.J.:s liv; hon skrev många brev och detaljerade och personliga dagböcker. Hon skrev även särskilt om sin barndom och ungdom i Halmstad, där hon var den första kvinnan, som tog studenten. Efter studentexamen studerade hon humanistiska ämnen i Uppsala, skrev studentspex, träffade sin första stora kärlek, Lydia Wahlström, som var ordförande i Uppsala kvinnliga studentförening. K.J. var en av de första kvinnorna i Sverige som levde öppet homosexuellt. Efter avklarade studier i Uppsala flyttade hon, 22 år gammal, till Stockholm, där hon så småningom började arbeta som recensent på Stockholms Dagblad och på Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny och frilansade i tidskriften Ord och Bild. Hon arbetade också en del som översättare. Och under manlig pseudonym, Huck Leber, skrev hon i Stockholms Dagblad roliga och ironiska texter. På så sätt skrev hon både utifrån en manlig och en kvinnlig identitet.

Vid årsskiftet 1908 träffade K.J. Ellen Kleman. Hon var redaktör på tidskriften Dagny. De skulle komma att leva och arbeta ihop ända till Klemans död 1943. I den lägenhet till vilken de flyttade inredde K.J. ett bokrum, där hon satt och skrev, omgiven av alla sina älskade böcker.

Biografin vimlar av kvinnoöden och inte minst kvinnopar. Man kan fråga sig om det var en slump att så många intellektuella kvinnor och även kvinnor inom rösträttsrörelsen var homosexuella eller om de helt enkelt aktivt uteslöt männen. En annan kvinna som fick stor betydelse för K.J. var skulptören Sigrid Fridman. För hennes konst stred hon mycket. Tre av Fridmans skulpturer kan man än idag se i parker i Stockholm. Men de var kontroversiella på sin tid; det var inte alls självklart att de skulle resas. Skulpturerna är Fredrika Bremer i Humlegården, Kentauren, som står helt nära Stadsbiblioteket på Observatoriekullen, och Ellen Key i Ellen Keys park. K.J. skrev även en bok om Fridman: Sigrid Fridman – och andra konstnärer: en krigskrönika.

Men K.J. hade naturligtvis också kontakt med många män: journalister, förläggare och inte minst författare. Många var det över huvud taget som ville bli recenserade av henne, ha hjälp och råd vad gällde texter och hon introducerade nya författare, bl. a. Vilhelm Ekelund och Birger Sjöberg.

Gemensamt med K.J. har Carina Burman särskilt Fredrika Bremer. Under första världskriget arbetade K.J. och Ellen Kleman med utgivningen av Bremers brev. Strax före och under första världskrigets utbrott befann de sig på jakt efter brev på bibliotek ute i Europa och de hade fått låna med sig originalbrev(!) som var nära att beslagtas av en beväpnad vakt i Tyskland. Bremerbreven utgavs sedan successivt, deras sista volym gavs ut 1920. Carina Burman fullföljde i mitten av 1990-talet arbetet, genom att ge ut ytterligare två volymer med Bremers tidigare outgivna brev.

Mot slutet av sitt liv var K.J. sjuklig och ganska ensam, men skrev ändå vidare, lika bra och lika uppskattad som förut. Men det kändes tungt och sorgligt att läsa om hennes sista år. I brev och dagböcker finns hennes tankar och upplevelser bevarade. Man får nästan veta för mycket.

Från K.J.:s essä ”Revolution och litteratur” från 1919 har Carina Burman valt att hämta nedanstående rader, som på ett tydligt sätt karakteriserar K.J. Burman menar att för K.J. var litteraturen större än verkligheten, livet var bara en skugga, även om kärleken var mycket viktig för henne:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.

Carina Burmans välskrivna och på många sätt allomfattande biografi om Klara Johansons liv och gärning är allra främst en berättelse om en skribents och litteraturkritikers vedermödor och glädjeämnen. På så sätt kan den verka både inspirerande och avskräckande för den som själv skriver eller vill arbeta som skribent. Men den är nästan lika mycket en bok om kvinnohistoria, eftersom K.J.:s nätverk bestod av så många betydelsefulla kvinnor under en för kvinnor mycket utvecklande tid. Ja, den är fullproppad med fakta om sådant jag skulle vilja veta ännu mer om.

Slutligen, som komplement till min läsning, letar jag fram Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien. Han skriver:

K.J. är ironiker och estet [...] en bländande stilist. Hon är en kultförfattare för finsmakare, kanske vår främsta essäist.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2007-10-05 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-15 11:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2655

2 kommentarer

10/10?!?! Är detta verkligen något för alla? Tillåt mig tvivla. Bara Göran Skytte kan gilla en sån här bok.

Janne Klemens Oregistrerad 2007-10-05 18:36
 

Janne, är ditt krav för högsta betyg på en bok att den måste rikta sig till alla? Vilket konstigt sätt att tänka. Det finns _ingen_ bok som passar alla.

Carina Burmans ibland akademiska språk passar inte alla, men hon är en väldigt duktig författare. Hennes böcker är sällsynt genomarbetade och väl underbyggda.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa Carina Burmans böcker. Hon har fått mig intresserad för personer jag aldrig trodde att jag skulle bry mig om. Hennes till hälften påhittade och till hälften sanna "Min salig bror Jean Hendrich" fick mig att rota fram varenda bok jag kunde hitta om den gustavianska tiden. Det om något måste vara ett gott betyg.

Fil Ur Oregistrerad 2007-10-07 09:38
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?