När jag läste Roberto Piuminis Mina bokvänner önskade jag mer personliga åsikter, omdömen och motiveringar och i Drottningar och pretendenter får jag mitt lystmäte. Carina Burman tycks njuta av att få slippa en del av de akademiska kraven, samtidigt som hon redogör för urval och avgränsningar och har en lång litteraturlista. Hon blandar sina deckare med privata anekdoter och jag älskar det. Och i förbifarten citerar hon såväl Charlotte Brontë som Hjalmar Gullberg.

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.