Böcker kan vara så mycket. Källor till kunskap eller tröst, portar till andra världar, nycklar till låsta utrymmen i ens eget liv. De kan ge förströelse och välkommen verklighetsflykt, igenkänning och trygghet, hisnande ahaupplevelser och utmaningar såväl intellektuellt som emotionellt och oändligt mycket mer. De kan vara värdeföremål på det ekonomiska och det personliga planet, ens käraste ägodelar eller – ve och fasa – hyllutfyllnad i en kurerad inredning. Och personerna i dem kan vara lika verkliga som – eller verkligare än – många av de personer man är släkt med. De kan vara ens spegelbilder och rättesnören i livet ”what would Anne do?” eller ouppnåeliga ideal för en själv eller människor i ens närhet – eller avskräckande exempel, för den delen.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras förhållande till böcker och litterära gestalter, liksom att tala om det. Att få se andra aspekter än dem jag fastnat för, att ibland ompröva min uppfattning. Alltså är en titel som Mina bokvänner som kattmynta för mig. Förutom de underbara orden ”bok” och ”vänner” ger den mig nostalgiska associationer till de där böckerna jag och mina klasskamrater hade på 1980-talet där man fyllde i olika saker om sig själv, precis under den period då läsning och liv var i princip ett för mig.

I Mina bokvänner presenteras huvudpersonerna i ett stort antal klassiska verk som lästs och älskats av generationer. Tyngdpunkten är på böcker skrivna för barn och ungdomar men många av exemplen är från litteratur för vuxna. Några nyare verk finns också med – men det jag räknar som ”nyare” har ju i vissa fall hunnit läsas av ett par generationer, eftersom jag är så pass gammal.

Varje bokvän – eller huvudperson – har fått ett uppslag där den ena sidan är text och den andra en illustration. Det finns också ett par korta stycken, som små faktarutor, om boken och författaren. Det är pastelligt och snällt och ibland undrar jag vilken läsarålder det är tänkt för. Upplägget är välkomnande för nybörjarläsare men böckerna det handlar om ofta sådana som jag skulle rekommendera för lite äldre och vanare läsare – Jane Eyre, Moby Dick, Räddaren i nöden, Att döda en härmtrast och Odysséen, till exempel.

Som vuxen blir jag oväntat lockad att ta mig an några av de böcker jag hoppat över men jag känner också att något saknas. Det är för opersonligt och för allmänt hållet. Beskrivningarna är på något sätt tama och oklanderliga, även om experter på respektive verk säkert skulle ha invändningar, och jag vill ha mer engagemang och glöd. Varför tycker egentligen författaren själv att det här skulle vara en bra bokvän?

Så jag är ambivalent till utförandet men helt med på idén. Man kan aldrig få för många bokvänner och att hjälpa andra att finna de bästa måste ändå vara något bra.