Recension

: Litteraturens historia i Sverige
Litteraturens historia i Sverige Bernt Olsson
2009
Norstedts
8/10

Snarare ett uppslagsverk

Litteraturvetenskap A, så heter den kurs som jag våren 2007 påbörjade mina universitetsstudier med. Litteraturens historia i världen hette den bok som kom att prägla den våren mer än någon annan. Boken blev mitt uppslagsverk och min sanningssägare ur vilken jag okritisk sög upp all den information jag kunde tänkas behöva för mina studier. Såhär i efterhand kan jag tycka att jag var något naiv.

Visserligen ser jag fortfarande värdet i en bok som Litteraturens historia i världen, och visserligen tycker jag fortfarande att boken är givande och intressant, men då den i utformningen till stor del liknar ett uppslagsverk och en översikt snarare än en djuplodad dykning i litteraturkanon, så är den långt ifrån heltäckande och ibland väl generaliserade. Glorian har med andra ord halkat en aning på sned.

Nu är det som sagt inte våren 2007 längre, utan våren 2010, och när jag får femte upplagan av Litteraturens historia i världens systerbok, Litteraturens historia i Sverige, i handen är jag betydligt mer kritisk i min läsning. Det är inte så att jag inte tror att det finns fog för det som sägs i boken, men eftersom jag i dag har en annan medvetenhet då jag läser, har jag hela tiden i åtanke att verkligheten kanske inte alltid är så enkel som den verkar i läroböcker.

Den största invändningen jag har mot Litteraturens historia i Sverige är just tendensen till att förenkla det som tas upp, att den ger så liten plats åt alternativa analyser och tolkningar, samt att det inte presenteras någon utförlig redogörelse över den referenslitteratur som används i boken (något som finns i åtminstone andra upplagan, som jag har hemma).

Det som står i Litteraturens historia i Sverige gör anspråk på sanningen, något som i och för sig inte är ovanligt då det gäller läroböcker, men det skulle ändå vara skönt med en lite mer ödmjuk hållning. Verkligheten är ju, som bekant, sällan svart eller vit. Det är den dock i Litteraturens historia i Sverige och jag kan tycka att man blir lite väl tvärsäker och karaktärsutmålande när man till exempel påstår att falsk blygsamhet inte låg för Victoria Benedictsson och att Edith Södergran led av en ”bitter erotisk besvikelse” ovanpå sin tuberkulos. Vem vet, det kanske står om Södergrans sexuella frustration och Benedictssons karaktär i diverse brev, dagböcker och andra tänkbara källor, men då jag som läsare inte får någon referens till detta är det svårt att ta det som skrivs på allvar. Och frågan är ju dessutom hur stor glädje jag som läsare har av denna information, sann eller inte.

Samma sak är det med de romaner som behandlas. Boken slår ofta fast vad en roman handlar om och hur man skall tolka den, utan att redogöra för alternativa möjligheter och eventuella analyser av verket som strider mot den, i boken, fastslagna.

Den största glädjen med Litteraturens historia i Sverige är att den, samtidigt som den ger en överblick över litteraturhistorien, även väver in en bit historia samt idéhistoria i redogörelsen. Detta är både intressant och har en poäng, då det underlättar för läsaren att sätta in verket i den samhällskontext och litterära miljö, samt den filosofiska strömning som var tongivande under den tid som verket tillkom. Visserligen finns det en fara att göra på detta sätt, då risken finns att man pressar in vissa verk i ramar som inte passar dem, istället för att se böckerna som fristående objekt där romanen talar för sig själv. Men om man tar detta i beaktande då man läser kan jag knappast se att denna kringliggande information och inramning skulle utgöra ett problem.

Att den femte upplagan av Litteraturens historia i Sverige utökat texterna om litteraturen efter 1965 och att den har med böcker som utkom så sent som 2009 höjer läsvärdet ytterligare, och jag kan inte låta bli att fundera: Kommer urvalet kännas relevant om några år? Kommer vi minnas Johannes Anyurus Städerna inuti Hall och Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, för att ta två exempel från 2009.

Som nybörjarbok på området litteraturvetenskap och som allmänt uppslagsverk anser jag fortfarande att både Litteraturens historia i världen och Litteraturens historia i Sverige är viktiga och fyller en funktion. De båda verken förklarar förhållanden på ett enkelt sätt och så länge man förhåller sig kritisk och ifrågasättande i sin läsning fungerar Litteraturens historia i Sverige utmärkt som en introduktion på området, samt som ett uppslagsverk för en litterärt intresserad allmänhet.

Maria Carlsson

Publicerad: 2010-03-11 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-11 00:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3650

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?