När jag läste litteraturvetenskap hade vi en obligatorisk antologiserie på litteraturlistan som heter Litteraturens klassiker och består av tio-femton böcker där man plockat ihop ”de yppersta verken inom lyrik, dramatik och prosa”. Det är rätt så talande att den enda delen i serien som behandlade utomeuropeiska verk heter Orientalisk diktning och i den har man buntat ihop arabisk, indisk, tibetansk, kinesisk och japansk litteratur. Att detta säger mer om högskolans prioriteringar än om den så kallade orientalisk diktningens kvalitet är inte svårt att lista ut, och de som utformar litteraturlistorna borde kanske ta sig en titt på Ashk Dahléns fantastiska arbete med utgåvan av Nizami Aruzis Fyra skrifter.

Aruzi levde under 1100-talet i det som idag är Afghanistan och var verksam under den persiska kulturrenässansen. Han var verkligen vad man brukar benämna som en renässansmänniska – beläst inom grammatik, retorik, poesi, etik, historia, astrologi, medicin och teologi. Därför är det inte särskilt underligt att han tog sig av uppgiften att författa ett verk där han beskriver de fyra rådgivare som var viktigast för en kung under hans tid – skrivare, diktare, astrologer och läkare.

Texter från den här delen av världen är som sagt inte särskilt premierade i den svenska litteraturundervisningen och Dahlén har satt ihop en utgåva anpassad för vår del av världen. Här finns en inledning som ger en kort men täckande bakgrund om persisk historia och kultur, hjälpsamma kartor, fördjupande fotnoter och förteckningar över dynastier och en förteckning av iranska lärde. Dahlén står också för den nyktra och lättlästa översättningen.

Men vi ska inte glömma bort huvudpersonen själv – Nizami Aruzi. Fyra skrifter byggs upp av fyra delar där Aruzi redogör för varje ämbetes betydelse och vad som krävs för att den som besitter det ska bli framstående i det. Varje sådan del följs av en radda anekdoter som förtydligar Aruzis ståndpunkter. Författarens objektivitet och trovärdighet som en historisk källa är lätt att ifrågasätta men det är å andra sidan inte heller den huvudsakliga behållningen för den (om det nu finns någon sådan) vanliga läsaren. Istället är det hans humor, betraktelser och den skatt av berättelser som han sitter på som driver texten vidare. Anekdoterna är många, underhållande och lärorika.

Det är dock när Aruzi börjar skriva om sig själv som det blir riktigt roligt. Författarens personlighet skiner igenom bakom vartenda ord och han är så övertygad om sin egen och sina kollegors förträfflighet att det ibland blir löjligt roligt. När han skriver ”vid tiden för min tjänst hos kungen över bergskedjorna ägde jag måttlös talang och lysande begåvning” får han mig osökt att tänka på en för oss samtida ordkonstnär med uppblåst ego (läs Kanye Wests blogg och dra intressanta paralleller för dina vänner om du vill verka lika pseudointellektuell/populärkulturellt bevandrad som jag).

Naturligtvis består inte hela boken av hyllningar som Nizami Aruzi skrivit till sig själv, utan här finns en hel del intressanta och värdefulla reflektioner bakom beläggningen av självgodhet, i synnerhet i avsnittet om diktarens uppgift där Aruzi skriver om litteraturens transformerande kraft. Och även om den historiska sanningshalten kanske inte alltid är särskilt hög får man en värdefull inblick i en tid och plats som man i vår del av världen sällan får göra bekantskap med.