Text

”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter

Vi träffar Åsa Ericsdotter för en andningspaus i bokmässans vimmel. Nere på mässgolvet är det varmt och trångt, men vi smiter undan på övervåningen och slår oss ner på en bänk för en pratstund. Trots att hon är ung har Åsa redan gett ut många böcker, fler än vad många författare skriver på en livstid. Senast var det Svårläst, den sjätte i raden. Debuten Oskyld gav hon ut redan som sjuttonåring.

Så här i efterhand kan hon tycka att det var för tidigt, ”det hade varit bättre att vänta och debutera med något annat, något bättre”. Inför debuten erbjöd förlaget henne att skriva under pseudonym, men Åsa Ericsdotters något naiva tonårsjag tyckte att det skulle bli jätteroligt att bli författare och ville inte alls skriva under något annat namn än sitt eget. Nu tycker hon att den mediala uppmärksamheten kring författarskapet är den sämsta sidan av att vara författare. Det där med att vara en offentlig person ligger inte för Åsa, som har flyttat till Paris och därefter USA för att slippa det hela. Hon är ju intresserad av att skriva, inte av att ses som allmängods, alltid redo att villigt ställa upp på intervju och svara på frågor.

Åsa Ericsdotter. Foto: Sara Mac Key

Åsa Ericsdotter. Foto: Sara Mac Key

Sex böcker på elva år är mycket, speciellt när man som Åsa Ericsdotter är väldigt ung. När vi undrar om produktiviteten är ett symptom på rädslan att förlora skrivandet säger hon nej och svarar att det mest handlar om att hon aldrig identifierat sig som författare, ”man kan inte förlora något som man inte har”. ”Jag har alltid skrivit om nätterna när jag har varit upprörd eller ledsen, jag har aldrig skrivit om dagarna som en riktig författare”. Och så har Åsa alltid haft sin berättelse, sin kärleksberättelse, som har velat bli berättad och som än så länge inte uppvisat någon tendens att försvinna. Men visst finns rädslan för att förlora den berättelsen där. Vad skulle hon skriva om hon förlorade den, om hon skulle bli klar med den, hittade den slutgiltiga formen.

Därför har hon nu, för första gången, försökt sig på författaryrket på riktigt, heltid, dagtid. Främst för att hon inte har något arbetsvisum i USA där hon numer bor, men också för att hon ville testa på hur det är. Hur det är att skriva en rak prosa där saker hänger samman, en vanlig roman om personer som gör vanliga saker. Och processen påbörjades redan i Svårläst, där Åsa lade ner mycket arbete på att få språket att låta enklare, mer prosaiskt, än vad det gjort i hennes tidigare böcker. Hittills trivs Åsa bra med sitt nya yrke, men hon har fortfarande ett hemligt dokument på datorn där hon skriver kärleksberättelser, ”bara för att jag inte kan låta bli”.

När vi ber Åsa att blicka tillbaka på sitt författarskap och undrar om det finns någon favorit bland böckerna hon har skrivet är svaret enkelt och tveklöst; Smälter. Den fjärde boken i ordningen skrevs den under två intensiva veckor och är den enda av hennes böcker som hon kan gå tillbaka till utan att skämmas. De andra böckerna känns mest som gamla dagböcker, ”de får gärna finnas till så länge ingen pratar om dem eller jag behöver befatta mig med dem” säger Åsa. Får hon bestämma själv skall de bara få vara minnen av ett förflutet, något som finns där men som hon inte behöver reflektera över eller prata om.

”Det har alltid varit den senaste boken som har legat närmast, just nu är det Svårläst. Från början var den tänkt att handla om en kvinna som älskar som en man och om friheten som detta skulle medföra”. Men det blev inte riktigt så, som det ofta har en tendens att bli då boken får sitt eget liv.

Kvinnan i Svårläst träffar bland annat en man som är gift och vi kommer in på otrohet, Åsa upplever att vi gör otrohet större än vad det behöver vara. ”Många säger att det värsta som kan hända dem är att deras kille eller tjej är otrogen, men är det inte egentligen värre att förlora jobbet eller att en släkting blir sjuk eller att det blir inbrott?”. Hon säger att självklart är det bäst om båda i förhållandet tar ansvar för det och avslutar det innan man är otrogen, men att det sällan fungerar så. Det är något med att det är förbjudet som lockar och höjer spänningen.

Vi undrar om man då inte kan komma undan otrohet som fenomen om man godkänner det, att man då inte skulle behöva vara otrogen, men Åsa tycker inte att det är riktigt så enkelt. ”Säg att man tycker om glass jättemycket och så förbjuder man sig själv för att äta det för att man kan bli tjock, då blir man ju jättesugen på glass och vill ha det jättemycket, men om jag fyller hela frysen med glass och kan äta det hur ofta jag vill så kommer jag ju inte att vara lika sugen på det, men jag kommer ju fortfarande att vilja äta glass ibland.” Men hon konstaterar också att det säkert är det där evighetsperspektivet som man ofta har på relationer, där man för alltid och all framtid ska vara med den personen man är med nu som gör otrohet så vanligt.

”Kvinnan i Svårläst ser männen som objekt, hon älskar och går, sätter upp strikta regler som inte får brytas. Hon vill vara oberoende, men hamnar ändå i underläge eftersom samhällets förväntningar säger att det är ett beteende som inte är acceptabelt för en kvinna, att det är en konsekvens av missmående. I boken återfinner vi en ständig maktkamp, där minst kär vinner och där det hela tiden handlar om att vara i överläge. Och trots att hon i boken älskar minst hamnar hon i underläge, hon blir någon som flyr från människor, en själlös individ som inte vågar och vill bli kvar samtidigt som hon bär på en stor längtan efter något”, berättar Åsa.

Just skillnaden mellan underläge och överläge i en kärleksrelation är något som Åsa funderat över. ”Det finns ingen jämlik kärlek, det är alltid någon som älskar mer eller mindre, men i ett bra förhållande kan man byta roller med varandra, så att den ena älskar mest vissa stunder och den andra mest under andra. I förhållanden existerar inget sådant som balans”.

Hon är medveten om att hon är motsägelsefull när hon som nygift säger att man inte behöver leva upp till samhällets förväntningar på tvåsamhet. Men hon hävdar bestämt att man inte behöver köpa lägenheter och skaffa barn bara för att normen ser ut så. ”Det största felet vi gör är att vi ser på kärleken i ett evighetsperspektiv, men egentligen är det ju viktigast att vi mår bra i vår relation just här och just nu”. Istället för att leva lycklig i alla sina dagar tror Åsa att livet har olika perioder, att man är lycklig med olika människor i olika faser och att man måste vara nöjd i sitt nu. ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken, men det är förstås bra om det blir så.”

Maria Carlsson och Emelie Novotny

Publicerad: 2010-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-19 09:49

Kategori: Special

2 kommentarer

Å den var jättefin!
Jag blir arg när hon säger att hon inte ser sig själv som författare, och ändå kan vara så produktiv! Men jag älskar när hon pratar om att man inte måste följa normen för att vara lycklig. Inser ju att jag måste läsa ”Svårläst”. Visst var det du som recenserade den också?

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-11-25 00:17
 

om du är jag så stämmer det :) ligger länk längst upp till höger om du vill läsa recen. och ja, läs boken, den är en av hennes bättre!

jag tänker att hennes ickeidentifierande som författare mest handlar om att hon har skrivit av lust och inte plikt, vilket inte alls borde avgöra det.

Emelie Novotny Redaktionen 2010-11-25 09:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?