Suzanna Dilber skrev och skickade iväg tre manus till olika förlag innan hon blev antagen. I mars debuterade hon med romanen Dubbelexponering, en realistisk berättelse om kärlek och otrohet utan rätt och fel.

Dubbelexponering tog sin första form sommaren 2007. Då bodde och jobbade Suzanna på Gotland under en period, där även stora delar av Dubbelexponering utspelar sig. Suzanna och hennes kollegor bodde utspridda över ön, det var dålig täckning på mobilen, och långt till närmaste granne. Den lediga tiden ägnade Suzanna åt många och långa promenader. Omvärlden var långt bort och hon insåg hur isolerad man kan bli av att leva på en ö. Dessutom var det ingen som förstod henne när hon beklagade sig för vännerna hemma i Stockholm eftersom alla förknippar Gotland med ett sommarparadis. I det kom tanken på om det hade varit ännu värre: ”Tänk att vara i den här situationen och dessutom vara extremt olycklig och mitt i en kris”.

Men framförallt var det en vilja att skapa en historia där det inte var självklart vad som var rätt och fel. ”I alla böcker och filmer som innehåller otrohetshistorier är det tydligt att man ska välja sida. Det är antingen ett lyckligt äktenskap och så är någon otrogen och det är fel för han eller hon ska vara med sin familj. Eller så har man ett jättetråkigt äktenskap och drabbas av den stora passionen och då är det rätt. Jag ville skriva något som var mer komplext, där båda historierna har rätt och fel.”

Dubbelexponering handlar om två kvinnor i två olika otrohetsdramer. Josefins man har bedragit henne under en längre tid med en yngre kvinna och Ella är kär i en äldre man som redan är gift och har familj. Suzanna berättar att hon ville skriva en roman där två personer upplever en liknande kris men hanterar den helt olika. För Josefin är allt svart eller vitt, det finns inga gråzoner, hon är en kvinna som agerar. För Ella hänger allt på känsla och hon slås hela tiden mellan hopp och förtvivlan. ”Hade de kunnat närma sig varandra i agerande hade båda hanterat sina respektive situationer bättre.”

Mycket av arbetet med romanen har handlat om att skapa trovärdiga karaktärer. Ella är den av huvudkaraktärerna som ligger närmast Suzanna i ålder, livssituation och yrke, och har därför varit lättare för Suzanna att identifiera sig med. Men det var Josefin som kom först med inledningsscenen där Josefin tar emot otrohetsbeskedet hemma i köket. Suzanna berättar också att hon skulle ha väldigt svårt att skriva ur bedragarens perspektiv, eftersom hon skulle ha svårt att föreställa sig någon som ljuger under en så lång tid, ”jag själv är en väldigt dålig lögnare”.

”Jag tror att det finns ond och god kärlek. Sen tror jag inte att det handlar om kärleken i sig, utan att det finns människor som gör varandra ont eller gott. Det finns många människor som binder samman kärlek med fel saker”, säger Suzanna, ”som söker sig till en smärtsam kärlek, men det är ingen kärlek som man blir lycklig av.” Att vilja varandra väl tror Suzanna är en förutsättning för att en kärlek ska vara god och då kanske man avstår från en egoistisk kick för att göra den andre gott, eller för att göra båda gott.

Otrohet har länge varit otillåtet men värderingarna ställs på sin spets mot det individcentrerade samhälle vi har idag, som säger åt oss att sätta sig själv i första rummet. ”Vi ska hela tiden fråga oss hur JAG mår och vad JAG vill”, säger Suzanna. Idag finns det till och med dejtingsajter som fokuserar på gifta individer som vill ha en affär vid sidan av, garanterat fri från kärlek och avundsjuka.

I en otrohetsrelation har alla ett ansvar och ingen går fri. Men den som ger sig in i en relation med någon som redan har en familj har svårt att ta ansvar för konsekvenserna för den familjen. ”Den andres familj blir för diffus eftersom det är personer som man aldrig har träffat. Framförallt måste man ta ansvar för sig själv, vem man vill vara och vad man kan leva med. Det kan kännas osolidariskt att ”förstöra” en familj, men det är alltid den som är otrogen och som har gett ett löfte som ska leva upp till det.”

Suzanna tror att det är oundvikligt att fantisera om hur det skulle vara att byta liv, när man lever med dubbla relationer. Men de flesta är rädda för vilka konsekvenser som följer med uppbrottet. Det är något helt annat att ha en hemlig och isolerad relation till någon, än att dela vardag med varandra. ”Lämnar man något som man känner till för något som man inte känner till så vet man inte vad man får.” säger Suzanna och poängterar att det aldrig finns några garantier.

Själv tror hon att otrohet bara leder till något ont, för alla inblandade parter. I längden kan upplevelsen av otrohet bli en erfarenhet som på sikt kan leda till att man i nya relationer är mer uppmärksam och lyhörd gentemot sin partner. Det enda sättet att förhindra otrohet är enligt Suzanna att prata om små inledande förälskelser med varandra. ”Från början är en förälskelse bara en potential, det är genom att odla förälskelser som de växer till något annat”.

När jag frågar Suzanna hur romanen skulle ha blivit om könsrollerna hade vara omvända är hon övertygad om att det egentligen skulle bli samma historia. Det har aldrig varit meningen att skriva den typiska otrohetshistorien och hon poängterar att kvinnor är otrogna lika ofta som män.

Den stora och betydelsefulla skillnaden mellan män och kvinnor i otrohetsrelationer är att män har en möjlighet att börja om med en ny familj som kvinnor inte har, eftersom män kan få barn under hela sitt liv. Därför har män fler valmöjligheter när de väljer bort ett förhållande för ett annat. I en situation där en äldre kvinna går ifrån sitt äktenskap för en yngre man handlar det bara om kärlek. På samma sätt är det skillnad för kvinnan som är över 30 och väntar på en man som redan har familj, eftersom hon i och med det kan bli berövad på sin egen möjlighet att bilda familj.

För Ella är kärleken till den upptagna mannen en genuin och äkta kärlek. Hon vill bilda familj och leva med honom, när det inte händer förlorar hon både honom och deras framtida liv tillsammans. ”Han skulle lika gärna kunna vara död för henne”. Trots att han aldrig har lovat henne någonting visar hans kropp och hans handlingar gång på gång hur mycket han älskar henne. Huvudet och kroppen säger olika saker och känslor är oftast så mycket mer äkta. De hamnar i en situation där varje gång de ses är sista gången och det är en relation som bara är tärande. Men det är svårt att gå ifrån något som hela tiden följer efter.

För Josefin är det mycket lättare att gå eftersom hennes man har svikit, hon flyr och stänger av alla känslor. Men hon är den som kommer att ha det jobbigast när boken är slut, då hon tvingas återvända hem och ta itu med allt. Till en början tillåter hon sig inte ens att gråta, men när hon väl börjar kan hon inte hejda det. Den typen av gråt blir enligt Suzanna befriande eftersom man har något uppdämt i sig som behöver komma ut. ”Det skapar ett tomrum av luft där man kan andas och kroppen kan slappna av”.

Ella är Josefins motsats och gråter jämt. Det är en typ av gråt som pågår men inte förändrar någonting, och den blir bara tärande. ”Ellas liv bygger på brist och den gråten gröper ur mer och mer vilket bara leder till att hon blir mer och mer trasig.” säger Suzanna. ”Ellas konflikt handlar hela tiden om att hon vet att det inte är en bra relation för henne att vara i, men hon känner hela tiden att det är precis där hon ska vara.” För Ella blir det också omöjligt att sörja eftersom sorgen efter en kärlek som aldrig blivit inte är en tillräckligt giltig sorg. Hon har inte berättat om relationen för någon och kan därför heller inte söka sympati hos någon. För Josefin är det lättare att få sympati från människor i hennes omgivning, hon är den bedragna, den svikna och har en helt annan rätt och sörja.

Till slut spelar det inte längre någon roll vad som har hänt, vem som har svikit vem, vem som ljugit och vem som inte klarar av att förlåta, för att konsekvenserna har blivit för stora för alla inblandade.