Att författa en novell med novellens speciella intensitet och koncentration är en konst i sig. Att dessutom göra det på ett lättillgängligt sätt, så att den ska passa alla, är betydligt svårare. Men Cecilia Davidsson klarar det bra och lever upp till ryktet som en Sveriges främsta novellister.

Novellerna i LL-förlagets serie En lätt pocket skiljer sig visserligen från många andra noveller så till vida att de är uppdelade i kapitel och är medvetet skrivna och formsatta på ett sätt som ska förenkla för läsaren. Det innebär i regel korta meningar med få bisatser och luftiga sidor med korta rader som får novellen att rent visuellt likna poesi. ”En lättläst bok från LL-förlaget har ett tydligt innehåll, språket är konkret och vardagligt utan att bli färglöst. ”skriver förlaget på sin hemsida, vilket stämmer väl med både Tjock-Ida och till stor det som präglat Cecilia Davidssons stil sedan tidigare.

Det är med exakthet hon bygger denna korta historia som utspelar sig på en vårdavdelning för äldre på ett sjukhus någonstans i Sverige. Textens berättarjag är Cilla, 20 år gammal och på språng ut i världen (en charterresa till Cypern) och livet. Cilla vill inte bli kvar, arbetande på vårdavdelningen resten av sitt liv. Hellre dör hon. Men innan Cilla lämnar avdelningen har hon ett mål – hon ska få Tjock-Ida, gumman som aldrig pratar, att säga något.

Cecilia Davidsson hinner porträttera både vårdtagarna och de arbetande på avdelningen på ett lysande sätt. Hon utnyttjar novellformens möjlighet att växla mellan olika nivåer av berättande, samtidigt som hon tecknar fram den karga, lite bitska jargongen mellan vårdbiträdena. Cilla får en röst, 20-årings kaxiga och tillförsiktsfyllda men samtidigt ängsliga röst i det korthuggna språket. Ibland slår det över, blir aningen förutsägbart och stereotypt, men för det mest håller sig Cecilia Davidsson på rätt sida av gränsen. Scenerna mellan Tjock-Ida och Cilla lyfts fram med ömhet, försiktigt och finmejslat och gör det här till en novell med värme:

Då ser hon på mig, rakt i ögonen.
De tjocka, hängiga kinderna darrar av rörelse.

[…]

Ida ler! Och hennes röst…
Jag känner inte igen den.
Hon talar lågt, viskar nästan,
men rösten är alldeles tydlig
och fylld med ömhet.