Krönika

börjar

Det är lördagkväll och jag sitter på den där festen samtalandes med någon ny bekantskap. Vi har inte setts förut och avhandlar dom där obligatoriska frågorna om jobb och skola. Jag säger att jag skriver. Alltså att jag läser böcker. Det där sista säger jag förstås inte, det är underförstått. Ändå blir frågan som följer så självklart ”vilken musik lyssnar du på?”. Det är mina fingrar runt foten på vinglaset och tvekan. Tänker att jag läser böcker, inte lyssnar på musik, vet att det inte behöver ta ut varandra, att man faktiskt kan göra både och. Men tänker att jag inte identifierar mig med musiken som jag lyssnar på, tänker att jag identifierar mig med böckerna som står i min bokhylla. Och meningen med samtalet var väl att vi skulle lära känna varandra.

Så jag svarar att jag inte lyssnar på musik, men vet att det inte är sant. Att jag gör det för att jag måste. Musik är så många gånger så mycket mer lättillgänglig än litteratur, men det borde inte berättiga förväntandet att alla ska identifiera sig med den musik dom lyssnar på. Det finns ju mängder med intresseområden som skulle kunna betyda mer för den där nya personen man pratar med än just musik. Ändå är det musik vi frågar om, alltid, bortsett från om vi befinner oss i något väldigt smalt sammanhang, som i skrivarklassen på folkhögskolan.

Men ändå är det så mycket mer okej att inte läsa böcker än att inte lyssna på musik. Önskar att jag istället för att fråga vilken musik personen själv lyssnar på skulle ställa frågan ”vilka böcker läser du?”. Men anar att jag skulle bli tagen för någon som helst vill dra ner stämningen på festen då.

Jag gör det ändå. Ställer den där frågan alltså, om böckerna. Människan tittar på mig lite som att jag vore en pretentiös tråkmåns, men det gör inte så mycket, jag roar mig ju. Svaret jag får blir inte mycket mer än att jag anar att personen inte läser så mycket böcker. Eller att den inte identifierar sig med böckerna som finns i den eventuella bokhyllan hemma i den eventuella lägenheten.

Kanske borde jag bara acceptera, hålla den där goda minen uppe och sluta tvinga konversatörer att prata böcker och författare och ord med mig. Men något i mig gör att jag inte kan låta bli. Det slutar med att jag listar mina favoritböcker Drömfakulteten, Britta och Silver, Sandvargen, Oskyld, Eterneller, och personen som jag pratar med sina favoritlåtar. Och ja, vi lär känna varandra ganska bra.

Emelie Novotny

Publicerad: 2009-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-06 11:06

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?