Jag har svårt att ta mig igenom Viktor Johanssons Eterneller, inte för att den är tung, tråkig eller dålig, utan tvärtom för att jag älskar den. Och jag vill vara kvar i Eterneller för alltid. Därför kommer jag på mig själv att läsa samma sida om och om igen, jag tappar bort mig och börjar läsa igen med alldeles för god marginal och bara måste kolla upp någon detalj från föregående kapitel. Ju längre in i boken jag kommer ju mer bläddrar jag bakåt. Så när boken är slut har jag precis börjat och jag vet att jag på långa vägar inte är klar med den här boken. Senast jag kände denna eftertraktansvärda jag-kommer-inte-framåt-känsla var när jag läste Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det är det finaste jag kan säga om en bok.

Eterneller är en kortroman med kapitel med ett antal texter som löper över en sida eller två. Här finns stycken och luft och tid att vila. Här finns återkommandet, rytmen och iakttagandet som jag tycker mig känna igen från debuten Kapslar. Men Eterneller är en roman och där finns det handling och gestalter. Det finns ett jag som samtalar med Cassie ombord på en rymdfärja som rör sig bort från jorden. Det är en jord som av någon anledning har kollapsat, jag tänker mig kärnvapenkrig, miljöförstöring, klimatförändringar och de människor som fortfarande är vid liv flyr ut i rymden.

Vad minns jag? Inte hur min kropp forslades från famn till famn, men att jag tänkte på dig även när jag var avsvimmad, när jag vaknade upp i någon vitlysande steril vårdhytt. Ser genom en glugg jorden försvinna till ett sandkorn.(Â…)Vita linnen och bandage, du ser ut som en ängel i mina ögon. Vi är långt ovanför himlen nu.

I minnet finns Mira som blev kvar bland kylan och isen. Det är unga kvinnor, eller kanske till och med barn som har stannat, i växten, i livet, i minnet. På rymdskeppet finns också några vuxna som de är blyga inför. Tillslut påträffas även den fjärde gestalten som är nedfrusen och kvar finns bara hennes minne som med speciella avläsningsapparater och diamanter kan avslöjas och berätta allt det där som ingen vet.

Allt i boken känns väldigt könlöst trots att alla är kvinnor, män verkar vara något som helt enkelt inte överlevde. Eller så är det det faktum att det bara existerar ett kön som gör boken könlös. Och jag tycker att det är skönt. Som boken själv säger så går det ju för två kvinnor att få barn med varandra, men de tappar något på vägen. De lever i en värld som är så konstgjord att det som är äkta och inte går att konstruera mest blir något som inte går att hantera.

Men det är inte handlingen som är styrkan i Viktor Johanssons roman, det jag charmas av är rymdord och det ödesmättade i att vara på väg rakt ut i rymden utan mål. Jag charmas av att vara på världens största äventyr med världens vackraste språk.

Vi turas om att vara kapten, står ensamma på bryggan och tar ut slumpmässiga eller vidskepliga riktningar. Det känns som det kvittar vilket. Inga kartor finns ritade över denna del av rymden. Det kända universum ligger bakom oss. Om vi vänder oss om och vill tillbaka är svansen alltid bakom ryggen, vi kommer aldrig att få tag på spåret av oss själva.

Och jag vill bara vara kvar och önskar igen och igen att det aldrig kommer att ta slut.