Det finns ett berömt foto av Andy Warhol taget året efter att han utsatts för ett mordförsök. Warhol har dragit upp skjortan och kameran fångar vartenda litet ärr efter skottskadan. Och det är inte lite; Warhol fick tillbringa resten av sitt liv i korsett för att hålla sitt innanmäte på plats. Det är en slående bild just eftersom det är Warhol, representanten för det ytliga, mannen som gick i silverperuk och solglasögon för att ingen skulle se hur han egentligen såg ut, som nu visar upp sig som en väldigt fysiskt sårbar människa. Samtidigt är det inget snack om att han poserar, att han spelar en roll även här. Den ”verklige” Andy Warhol förblir dold hur närgången kameran än blir.

Drömfakulteten är en roman om Valerie Solanas, kvinnan som skrev SCUM Manifesto och sköt Andy Warhol. Det är en bok jag har svårt att inte förhålla mig till. För att ni ska veta var jag kommer ifrån: jag är… fan är väl för mycket sagt, men jag uppskattar Warhol. Första gången jag hörde Solanas namn var i Lou Reeds ursinniga ”I Believe”, skriven kort efter Warhols död (påskyndad av skottskadan han fått 20 år tidigare).

I believe being sick is no excuse and
I believe I would’ve pulled the switch on her myself!

Lou går till rejäl överdrift, men där finns en poäng: varför ska vi känna mer sympati för Solanas än för… Mijailo Mijailovic, för att ta ett namn ur högen? Båda begick övervåld mot en människa som var lika mycket symbol som faktiskt kött och blod, och det var bara ren flax som gjorde att Solanas inte blev mördare. Hon förespråkade utrotandet av alla män utom möjligen de homosexuella, och knallade sedan ner USA:s riksfjolla #1. Det faktum att hon var kvinna och hennes offer man borde inte ha med saken att göra.

Drömfakulteten är en roman (Stridsberg är väldigt noga med att påpeka det) som kräver att man läser den med kritiskt öga. För lika intressant som Solanas själv – som ju Stridsberg aldrig träffat, och vars liv är okänt i långa stycken – är ju myten Solanas, frågan om varför hon är en så omstridd figur när man kan tycka att det borde vara så enkelt. Stridsberg tar till alla knep för att komma åt henne – ofta skrivs den i andra person, eftersom hon talar direkt till Solanas.

BERÄTTAREN: Jag är bara en sentimental idiot, jag vet. Men eftersom jag är den enda berättaren som är närvarande och intresserad, så kan du kanske svara på mina frågor.

(Tystnad.)

Det är inte den ”verkliga” Solanas hon pratar med, det är sin egen bild av henne. Hon behöver förstå, hon behöver svar, men trots allt hon får höra finns här inget enkelt 2+2=4-förhållande, Solanas som den misshandlade kvinnan som slår tillbaka mot manssamhället… det var ju en människa hon sköt, inte ett patriarkat. Och hur jävligt hon än tänker sig Solanas liv kommer aldrig rättfärdigandet.

BERÄTTAREN: Min drömfakultet -
VALERIE: – och inga sentimentala småbrudar och låtsasförfattare som leker att de skriver en roman om att jag ska dö. Du har inte tillåtelse att gå igenom mitt material.

(Tystnad.)

(Berättaren plockar med blommorna.)

Stridsberg måste skriva om Solanas, hon måste skriva om varför hon måste skriva om Solanas, varför hon inte kan komma runt det. Drömfakulteten är absolut inget hjälteporträtt, snarare blir det – och förlåt mig Sara om du läser detta och tycker jag läser det som ett fan läser Bibeln – snudd på en exorcism. En sorgesång över en flicka som – precis som vi alla – kunde blivit något stort, som kunde ha gått framåt, men som kom väldigt fel och inte ens fick vara något så enkelt som ett offer eller en brottsling utan blev ännu en symbol, ännu en pingpongboll att använda i debatter i stället för en verklig människa.

I believe we are all the poorer for it now.

Och den härliga, friassocierande prosan och framför allt det klarsynta slutet är svår att argumentera mot. Litteraturens främsta uppgift är kanske att fylla i de där skuggningarna mellan svart och vitt. Mellan offer och förövare. Ett försök att förstå både andra och sig själv utan att komma med bortförklaringar. Och i händerna på en av de mest imponerande författare vi har just nu kan det bara lyckas.

Verkligen.