Krönika

Verkligheten är den nya fiktionen

Kulturanalys gör sig ofta bäst i små, distinkta och färglada munsbitar. Sanningshalt är långt ifrån något absolut, konversationsvärde över ett glas rött däremot ett måste. Du kan visserligen klubba eventuella motståndaren i huvudet med den mest oemotsägliga statistik du kan hitta, men ingen kommer att tycka bättre om dig för det. Håll det istället kort, säljbart och lagom öppet för diskussion. Tänk den verbala motsvarigheten till sushi. Mer helgbilaga än DN Debatt.

En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Ella Andrén

Publicerad: 2007-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 21:55

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?