Idag, inte minst i min generation, är vi vana att se terrorister som de framställts efter elfte september. Skäggiga, turbanprydda och så långt ifrån oss själva vi kan komma. Ett klassiskt De. I Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman om Ulrike Meinhof framträder en betydligt mer mångfacetterad bild.

Ulrike Meinhof är medelklasstjejen som blev terrorist. En välutbildad, välrenommérad journalist som tappade tron på möjligheten att påverka inom systemet. En tvåbarnsmamma som dog i fängelse. Det här går att förstå. Och det är lite läskigt.

”Man ser med hennes ögon” har förlaget valt att citera ur DN på omslaget. Men det är en grov förenkling. Det är mycket sällan man som läsare kan vila i en entydlig bild av Meinhof som person. Istället är det olika versioner av henne och de övriga i Röda Armé-fraktionen, av det historiska sammanhanget som sådant, som ställs mot varandra.

Sem-Sandberg blandar replikskiften ur rättegångsprotokoll och förhör med tidningsutklipp, radioinslag, listor och tankar. Den romanform han skapar är både enormt spännande i sig och fyller en stark funktion. Den är fragmenterad, mångtydlig. Sanningen, människan, är inte så lätt att få grepp om. Det finns så många olika bilder.

De övriga RAF-medlemmarna kommer man mindre nära. Men visst går de att känna igen. Inte minst Andreas Baader och Gudrun Ensslin och den nästan religösa dynamiken kring dem. Den dogmatism och personkult som omvandlar ifrågasättande och politisk vilja till en sekterism som Sem-Sandbergs Ulrike får allt svårare att identifiera sig med. Hon väljer bort det övriga samhället för gruppen och deras metoder bara för att finna sig vilsen också i detta. Och för sin osäkerhet stöts hon ut. Därav ”Theres”, det kodnamn som Ensslin ger Meinhof i fängelset. Alla andra får namn ur Moby Dick. De är besättningen som kämpar mot den stora valen. Hon döps efter helgonet Theresa av Ávila. Särlingen, den skenheliga.

Vilken del Ulrike Meinhof egentligen hade i RAF:s våldsaktioner låter Sem-Sandberg förbli osagt. Samtidigt som det stämmer överens med romanens öppenhet framstår det – i synnerhet därför att författaren i slutet faktiskt tar ställning till självmordet (som det ju finns diverse konspirationsmodeller kring) – som en något enkel utväg. Så mycket lättare för läsaren att ta till sig en kvinna som kanske inte deltog i det faktiska avhumaniserande en terrorakt innebär – att kunna bortse från faktiska människor och döda symboliskt.

Men det som hänger kvar är ändå uppgivenheten. Att gå över en gräns därför att man inte ser några alternativ. Vilka möjligheter som faktiskt finns att förändra samhället. Och det stora frågetecknet efter.

Steve Sem-Sandberg hör till de mer intressanta författarna under senare tid. Hans förmåga att berätta historier i relevanta och fascinerande former utan att låta det formella överskugga innehållet är djupt imponerande. Jag vet att jag är långt ifrån den första recensenten att inse detta. Men jag lär inte bli den sista heller.