Recension

: Vi faller
Vi faller Pär Östling
2006
Ordfront
8/10

Den här läre ni läsa

Utgiven 2006
ISBN 9170371636
Sidor 332

Om författaren

Fotograf: Idha Lindhag

Pär Östling är född 1970 och är litteraturvetare och smed. Han är bosatt utanför Bollnäs och ”Vi faller” är hans första roman.

Sök efter boken

Första gången jag bläddrade i Vi faller och såg att dialogen var skriven på dialekt, och att dialekten dessutom skulle vara min egen, sparkade jag bakut mentalt. Jag höll inte med om alla uttal, och vid första anblicken såg det inte helt genomfört ut. Samtidigt fick jag anledning att fundera över varför jag ansåg det vara ett problem när jag är bekant med dialekten men inte när jag läser till exempel Sara Lidman, som skrev dialog på en dialekt jag inte har kapacitet att bedöma.

Men när jag så satte mig ner och började läsa på allvar märkte jag rätt snabbt att dialekten inte är något problem. Om den är helt genomförd eller inte spelar ingen roll, de viktigaste bitarna finns där, och språket hjälper till att lyfta boken.

Karl bor med sin 18-åriga dotter Carina på en gård i Bofara i Hälsingland. Han har köttdjur och är en väldigt framåtsträvande bonde. Allting ska vara nytt och bytas mot nyare saker så fort det finns något att byta mot. Det finns ingen mening att hänga kvar vid det gamla utan man ska följa med utvecklingen. Det är ganska uppfriskande för fördomarna att läsa om en bonde som har espressomaskin i köket och högtalarsystem från Bang & Olufsen åt korna.

Carina är loj och trött. Hon vill inte mycket och gör inte mycket. Hon tycker att hon är tjock och lat men hittar små ljuspunkter i sin vän Ayshan och fosterbrodern Petur, och i yxkastning. Men det finns något mer och större än bara tonårsleda hos Carina, något som lurar i bakgrunden. Ett mörker i henne och över Kvarnfallet som man inte vågar se ner i av rädsla för att möta sina egna ögon nere i djupet, ålmörkret.

Den här boken är allt och ingenting. Den har små drag av magisk realism, men de är så små att de bara kittlar lite. Den är inte socialrealistisk, den är inte isbergsgestaltande men den smetar heller inte med de stora känslorna. Den smyger sig bara på, lite anspråkslöst och långsamt, tills jag plötsligt finner mig själv drabbad. Jag får kämpa mot tårarna där jag sitter på tåget och läser.

Vi faller handlar om mörkret som finns och som kan drabba när vi minst anar det. Men det handlar också om ljuset, som faktiskt också alltid finns, även om det lätt glöms bort. Jag tycker om att ljuset får finnas med.

Jag läser inte särskilt fort och bland PM och seminarier finns det sällan så mycket tid att läsa annat än de böcker jag ska recensera. Jag brukar tycka att det känns lite trist, men Vi faller är jag väldigt glad att jag fick möjlighet att läsa.

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2006-05-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2022

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?