1997 görs ett makabert fynd i källaren under ett sjukhus i Wien. Där finns ett låst utrymme fyllt med likdelar i formalin. Likdelarna kommer från närmare åttahundra barn som ”behandlades” på kliniken Spiegelgrund under andra världskriget. Den ”anatomiska samlingen” har inte minst spelat en viktig roll i en viss doktor Gross karriär. Att Gross själv var lika central i dödandet och det tortyrlika experimenterandet på dessa barn i början av 1940-talet har han aldrig egentligen ställts till svars för.

Den här groteska delen av vår historia ligger till grund för Steve Sem-Sandbergs nya roman, De utvalda. Här får vi följa barnen, men också i viss mån personalen, på Spiegelgrunds olika avdelningar. De är barn med olika fysiska och psykiska handikapp och missbildningar, men också barn som anses vara ”degenererade”, ”obildbara” eller ”tattare”. Och så personalen. Vad är det egentligen för typ av själsliga missbildningar som gör att de kan gå till jobbet varje dag och tortera barn? Eller är de bara vanliga österrikare, insnärjda i ett bestialiskt samhällssystem?

Sem-Sandberg vore förstås inte Sem-Sandberg om han gav ett entydigt svar på den frågan. De utvalda är, liksom föregångaren De fattiga i Lodz, en kollektivroman, ett körverk, och svaren är förmodligen lika många som de inblandade individerna. Sem-Sandberg skriver ett slags fragmenterad prosa, mycket väl lämpad för att ta de mest flagranta, svart-vita exemplen på ondska i modern tid och lyfta fram gråskalan som ändå finns där. Bara så kan vi ju försöka förstå, kanske känna och känna igen. Hur var allt det här möjligt? Kunde göras möjligt?

Steve Sem-Sandberg är en oerhört bra författare med ett alldeles speciellt och intressant sätt att skilda vår historias mörkaste, mest obehagliga och svårbegripliga vrår, men jag blir ändå sällan fullt så hypnotiserad av den unisont hyllade De utvalda som jag blev av De fattiga i Lodz. Det finns något lite spretigare med den här romanen, som tillåts sticka iväg från klinikens klaustrofobiska sovsalar och korridorer inte minst när det gäller de båda karaktärer som trots allt träder i förgrunden: sjuksköterskan Anna Katchenka och den intagne, men rymningsbenägne, tonårspojken Adrian Ziegler.

Det hade också varit intressant om författaren dragit ansvarsfrågan lite längre, låtit oss komma närmare inpå de undflyende sköterskorna och de ännu mer distanserade läkarna. Hur rationaliserar människor som valt en utbildning och ett yrke för att hela, vårda, att istället tortera och mörda? Fanns det ingenting bakom de rashygieniska flosklerna?

Men så verkar läkarna komma och gå lite mer som de vill, och Sem-Sandberg är starkast när han verkligen låter den slutna klinikvärlden avgränsa sig, stänger in sin läsare där tillsammans med barnen. Där finns ingenstans att ta ut sin frustration annat än på dem som har det ännu jävligare än en själv, ingen annanstans att fly än in i sitt eget huvud. För hur vaknar man när hela samhället förvandlats till en mardröm?