Recension

: Tre romaner
Tre romaner Steve Sem-Sandberg
2011
Albert Bonniers Förlag
9/10

Fiktiva fakta-personer

Utgiven 2011
ISBN 9789100125684
Sidor 858

Om författaren

Steve Sem-Sandberg (född 1958) har skrivit en rad romaner, bland annat dokumentärromantriptyken Theres (1996), Allt förgängligt är bara en bild (1999) och Ravensbrück (2003), om starka centraleuropeiska kvinnor. Sem-Sandberg har tilldelats och nominerats till en rad prestigefyllda priser. 2009 fick han Augustpriset för De fattiga i Lodz.

Sök efter boken

Precis innan jag börjar skriva denna recension har jag sett Håkan Juholt tv-intervjuats som s-ledare för första gången i Agenda och får journalisternas favorit: ja- eller nej-frågor. På frågan om euro skall införas i Sverige svarar han bara nej och håller därmed på ja/nej-svarsformen så att journalisten själv får gå in och förtydliga med följdfrågor. Att svara så konsekvent är kanske inte helt unikt men i vart fall ovanligt. Men vad har nu detta med Steve Sem-Sandbergs romantrilogi Tre romaner att göra?

Egentligen ingenting, men trubbigheten kring den ena eller den andra frågan kan ändå belysa hans författarskap. Skriver han fiktion eller skriver han fakta? Eller någonting mitt emellan? Augustjuryn anser att det är skönlitteratur, han har blivit nominerad två gånger och fick priset 2009 för De fattiga i Lodz. Romaner som har en faktabaserad grund är givetvis ingenting unikt för Sem-Sandberg men när man läser honom är intrycket att han som skönlitterär författare tagit så många steg mot faktagenren att han befinner sig i ett ingenmansland mellan dessa genrer. Att han inte riktigt kan placeras på den grova skönlitterära vs fakta skalan.

För det är just balansgången mellan fakta och fiktion, hur han skapar skönlitterära porträtt av historiska personer där ett gediget researcharbete kombineras med att levandegörande personernas inre själsliv som verkligen utmärker Sem-Sandbergs författarskap. I den nyskrivna kommentaren till publiceringen av den tidigare löst sammanhängda trilogin ger också Sem-Sandberg sin syn på hur begreppen fakta och fiktion hör ihop.

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. Men lika lite som ett språk som förmår täcka eller innefatta verkligheten i sin helhet finns det någon sådan utomhistorisk ort varifrån det går att betrakta. Utgår man från befintligt material (och vilken författare gör inte det?) är inte bara materialet i förväg deformerat av alla som tidigare sysslat med det utan också de ideologiska och andra perspektiv in i materialet som erbjuds på förhand givna, själva inblicken är styrd, och man vore blind om man inte såg det.

De tre romanerna har utöver att vara faktabaserade även en hel del andra beröringspunkter. De är alla tre porträtt över historiska kvinnor som befinner sig i olika eror av Tysklands våldsamma 1900-tal. Personer som i olika utsträckning själva medverkat till den situation de hamnat i, men vars historier berättas utan att författaren fyller oss med värderingar kring. Sem-Sandberg ger oss historierna men det är vi som läsare som får ta ställning. I Theres är huvudpersonen före detta journalisten och sedemera RAF-terroristen Ulrike Meinhof, i Allt förgängligt psykoanalytikern och författaren Lou Andreas-Salomé som befinner sig i München under den Bayerska rådsrepublikens korta uppgång och hårda fall och i Ravensbrück följer vi den periodvis dekadenta tjeckiska journalisten Milena Jesenskás liv, vilket slutar i det nazistiska koncentrationsläger som namngivit romanen.

Olikheter finns också, inte minst på det berättartekniska planet där främst Theres sticker ut. Som roman är den uppbyggd av text som kommunikéer, rättegångsprotokoll och artiklar. I Allt förgängligt följer vi parallellt huvudpersonens lite undanskymda roll med de politiker som befinner sig i händelsernas centrum, det finns även en liten roll för den då obetydlige krigsveteranen Adolf Hitler som ännu inte funnit sitt parti och kall. Ravensbrück är slutligen en ganska rak biografi som sträcker sig över trettio år och kulminerar när den tidigare obetydlige krigsveteranen invaderar sina grannländer och utrotar människor i industriell skala.

Som helhet är det lite drygt 800 sidor av välskrivna karaktärsporträtt i miljöer som knyter an till 1900-talshistorien med frågor om engagemang, kamp för en bättre värld och självuppoffring. Det är också historier om krig, ondska och död vilket tyvärr knappast saknar aktualitet även under 2000-talet.

Oscar Rooth

Publicerad: 2011-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-12 11:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4100

4 kommentarer

Hm. Att göra ett långt citat ur Sem-Sandbergs förord för att sedan nämna vad de 3 böckerna handlar om är väl att gå lite snabbt fram. Har ingen av böckerna gjort något intryck på dig?

kettil Oregistrerad 2011-04-12 14:58
 

jag låter gnällig, men therese var för många år sen en av livets stora läsupplevelser, minns hur många timmar jag svamlade om den på min studentkorridor i lund

kettil Oregistrerad 2011-04-12 15:19
 

Kettil, du har fog att vara lite gnällig faktiskt. Det blev lite svagt med eget tyckande faktiskt vilket mest berode på att jag vill skriva någon om böckerna som en helhet och därav allt prat om fakta och fiktion. Men de tre böckerna är ju så mycket mer, inte minst Theres som är en väldigt unik läsupplevelse med såväl det berättartekniska upplägget som det speciella förhållande man som läsare får till Ulrike. Det är inte många romaner där man blir så instängd i huvudpersonen som i Theres, hur hon hamnar där hon hamnar, hur hon rättfärdigar sig själv och hur hon ser sig själv genom andras ögon. De andra två romanerna är på inget sätt dåliga romaner, men som enskilda romaner står sig Therese som en av de bättre svenska romaner i modern tid (vi kan säga från 90-talet och frammåt). Det borde jag ha poängterat! Att de tre romanerna publiceras som en enhetlig trilogi är dock ett utmärkt val från bonnier då det finns mycket som förenar dem, även om de samtidigt förtjänar mer uppmärksamhet var för sig än jag gav dem här.

Oscar Rooth Redaktionen 2011-04-12 17:42
 

Theres har vi ju också en separat recension av sedan tidigare (http://dagensbok.com/2006/05/13/steve-sem-sandberg-theres/). Fler och/eller av de andra … kanske kommer?

Ella Andrén Redaktionen 2011-04-13 10:18
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?