Precis innan jag börjar skriva denna recension har jag sett Håkan Juholt tv-intervjuats som s-ledare för första gången i Agenda och får journalisternas favorit: ja- eller nej-frågor. På frågan om euro skall införas i Sverige svarar han bara nej och håller därmed på ja/nej-svarsformen så att journalisten själv får gå in och förtydliga med följdfrågor. Att svara så konsekvent är kanske inte helt unikt men i vart fall ovanligt. Men vad har nu detta med Steve Sem-Sandbergs romantrilogi Tre romaner att göra?

Egentligen ingenting, men trubbigheten kring den ena eller den andra frågan kan ändå belysa hans författarskap. Skriver han fiktion eller skriver han fakta? Eller någonting mitt emellan? Augustjuryn anser att det är skönlitteratur, han har blivit nominerad två gånger och fick priset 2009 för De fattiga i Lodz. Romaner som har en faktabaserad grund är givetvis ingenting unikt för Sem-Sandberg men när man läser honom är intrycket att han som skönlitterär författare tagit så många steg mot faktagenren att han befinner sig i ett ingenmansland mellan dessa genrer. Att han inte riktigt kan placeras på den grova skönlitterära vs fakta skalan.

För det är just balansgången mellan fakta och fiktion, hur han skapar skönlitterära porträtt av historiska personer där ett gediget researcharbete kombineras med att levandegörande personernas inre själsliv som verkligen utmärker Sem-Sandbergs författarskap. I den nyskrivna kommentaren till publiceringen av den tidigare löst sammanhängda trilogin ger också Sem-Sandberg sin syn på hur begreppen fakta och fiktion hör ihop.

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. Men lika lite som ett språk som förmår täcka eller innefatta verkligheten i sin helhet finns det någon sådan utomhistorisk ort varifrån det går att betrakta. Utgår man från befintligt material (och vilken författare gör inte det?) är inte bara materialet i förväg deformerat av alla som tidigare sysslat med det utan också de ideologiska och andra perspektiv in i materialet som erbjuds på förhand givna, själva inblicken är styrd, och man vore blind om man inte såg det.

De tre romanerna har utöver att vara faktabaserade även en hel del andra beröringspunkter. De är alla tre porträtt över historiska kvinnor som befinner sig i olika eror av Tysklands våldsamma 1900-tal. Personer som i olika utsträckning själva medverkat till den situation de hamnat i, men vars historier berättas utan att författaren fyller oss med värderingar kring. Sem-Sandberg ger oss historierna men det är vi som läsare som får ta ställning. I Theres är huvudpersonen före detta journalisten och sedemera RAF-terroristen Ulrike Meinhof, i Allt förgängligt psykoanalytikern och författaren Lou Andreas-Salomé som befinner sig i München under den Bayerska rådsrepublikens korta uppgång och hårda fall och i Ravensbrück följer vi den periodvis dekadenta tjeckiska journalisten Milena Jesenskás liv, vilket slutar i det nazistiska koncentrationsläger som namngivit romanen.

Olikheter finns också, inte minst på det berättartekniska planet där främst Theres sticker ut. Som roman är den uppbyggd av text som kommunikéer, rättegångsprotokoll och artiklar. I Allt förgängligt följer vi parallellt huvudpersonens lite undanskymda roll med de politiker som befinner sig i händelsernas centrum, det finns även en liten roll för den då obetydlige krigsveteranen Adolf Hitler som ännu inte funnit sitt parti och kall. Ravensbrück är slutligen en ganska rak biografi som sträcker sig över trettio år och kulminerar när den tidigare obetydlige krigsveteranen invaderar sina grannländer och utrotar människor i industriell skala.

Som helhet är det lite drygt 800 sidor av välskrivna karaktärsporträtt i miljöer som knyter an till 1900-talshistorien med frågor om engagemang, kamp för en bättre värld och självuppoffring. Det är också historier om krig, ondska och död vilket tyvärr knappast saknar aktualitet även under 2000-talet.