Recension

: Emblas universum
Emblas universum Majken Pollack
2011
Alvina förlag
7/10

Jag tror att jag vill ha en egoraket

Utgiven 2011
ISBN 9789186391065
Sidor 28
Illustratör Sara Lundberg

Om författaren

Majken Pollack är teaterregissör, teaterlärare och skådespelare. Hon föddes i Boliden utanför Skellefteå och skriver på förlagets hemsida att hon skrev sin första dikt som fjortonåring – för att göra det ogripbara verkligt för en stund. Emblas universum är hennes debutbok.

Sök efter boken

Vardagen är en gråskala i blyerts med en liten smula färgpenna. Fantasins universum är bombarderat av färg, små kollagebitar ur verkligheten dyker upp ibland, men det domineras av lysande färger och stora fantastiska saker.

När jag bläddrar genom Emblas universum påminner mig Sara Lundbergs illustrationer om Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Inte teknik eller stil, men sättet att med boksidans hjälp visa fantasins makt och gränsöverskridande. När Lundberg skildrar vardagen är bilderna begränsade av en ram, karaktärerna är fysiskt instängda i bilden. När Embla sen går in i sitt eget universum upptar bilden hela sidan, flödar ut över uppslaget. Jag kan inte låta bli att vara lite teoretisk och påpeka att detta är ett tecken på att Emblas universum är vad Ulla Rhedin kallar en genuin bilderbok. Enkelt förklarat en bok där text, bild och bokmediet i sig hjälps åt att berätta bokens historia.

Utan att göra en djupare analys av detta kan jag tillägga att bilderna dessutom är vackra, välgjorda och fångande.

Embla bygger en rymdraket. // Lillasyster Anna vill också vara med. // – Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill! Skriker hon. Men hon får inte. Embla säger nej. Absolut inte.

Emblas universum är en bok om syskonrelationer. Om hur ett lillasyskon gör intrång på den äldres revir. Om hur ett storasyskon inte vill släppa in den yngre i sin värld. Jag har en bror som är ett och ett halvt år yngre än jag. I mina lekar fick han alltid vara med. Men mest som min sidekick och ständige vapendragare. Leken var min. Hierarkin var viktig. Nu har vi ju växt ifrån det där. Såklart.

Eller? Varför var det då jag som blev glad när han gav upp pianospelet i åttan så att musiken blev min egen grej igen? Och varför blir min röst så konstig när jag säger ”Men guuud så roligt!” när han berättar att han skulle vilja börja skriva? (För fan! Det är ju faktiskt min grej att skriva!)

Kanske är det bara jag. Eller inte. Kanske är det så att syskonrelationen sitter kvar hos alla. Den där längtan efter att få vara sin egen. Eller att få vara som sin storasyster eller storebror. Längtan efter att få vara med och längtan efter att få vara ensam. En komplicerad rivalitet som får även vuxna att känna igen sig i Emblas och Annas kamp om universum.

Majken Pollacks enkla och raka text sätter fingret på vad det handlar om. Embla är hela universum, hela rymden. Det är väl så som alla på sätt och vis tänker: jag är centrum i min värld. Omedvetet eller medvetet – alla är väl innerst inne relativt narcissistiska. Jag gillar det enkla i hur känslorna formuleras och uttrycks, så självklart. I bilderna finns Emblas stora ögon, hennes näsa och hennes mun, mitt i den stora planeten, mitt i trädet, mitt i boken som är Emblas egen berättelse.

Kanske är det lite trist och klyschigt att Embla inte får fortsätta vara egoistisk och jagcentrerad – att berättaren tvingar henne att inse att det blir roligare att släppa in andra i leken och i världen. Men det är ju å andra sidan en väldigt fin tanke, och beskrivningen av Emblas skuldkänslor och tomheten när systern försvinner är något man kan känna igen sig i.

Förlaget har i samband med boken producerat ett pedagogiskt material, som går att ladda ner från hemsidan. Där finns förslag på hur man kan jobba med boken i skolan. Där tar man upp leken, dramat och syskon som huvudteman i boken och formulerar övningar kring dessa. Nu är jag ingen lärare, men jag tror att den här typen av initiativ kan uppskattas. Samtidigt som en del säkert kan tycka att de är begränsande. Men eftersom det är frivilligt att använda arbetshandledningen så skadar det ju knappast någon. Jag gillar initiativet! Sen kan man ju alltid diskutera huruvida en barnbok ska vara ett pedagogiskt redskap, ett konstverk eller underhållning. Emblas universum klarar av att klämma in en del av varje i samma bok – även om jag kanske inte skulle beskriva den som tokrolig och skrattframkallande.

Något annat som jag gillar med boken och förlaget är miljöprofilen. Boken är miljömärkt, vilket känns som ett härligt initiativ i barnboksbranschen.

Anna Nygren

Publicerad: 2011-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-08 07:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4100

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?